hittavilse

fick jag sån förbannad panik att jag tror att jag ska vända ut och in på mig själv.

Fem månader har det gått sedan jag såg honom sist, och i morgon ska vi helt random träffas igen. Jag fattar ingenting. Hur kan tiden gå så sakta/fort? Tiden som varit känns som ingenting, och ett dygn känns som... En evighet.

Och samtidigt så är det så ofattbart att vi har gjort det här att jag inte kan låta bli att tänka att något ska gå fel. Han kanske bara kommer för att göra slut på eländet? Han kanske missar planet? Ryanair kanske går i konkurs (ja, det har ju hänt förut, liksom). Vi kanske kommer att bråka i två veckor, dag efter dag efter dag.

Allt knyts bara tillbaka till tanken att det får bara inte ha varit för ingenting.

Alla dom här månaderna får inte ha varit helt onödiga. Jag vill inte vara med längre i sånna fall.