hittavilse

Jag och Anna satt på Tingshuset idag. Anna har vart på en förläsning om healing i förrgår. Jag är mycket nyfiken. Så säger jag; "Amen, jaha, hur gör man?" Och samtidigt sätter jag ihop handflatorna mot varandra och härmar henne som hon tidigare visat med brinnande blick och sagt "Ja, det känns som om det är kola som klistrat ihop sig mellan händerna".

Jag sitter ett tag, och känner att det blir varmt i handflatorna. Sen ökar jag avståndet en bit mellan händerna. Det känns som händerna vore två olika magneter, sånna som inte vill höra ihop.

Inte ett dugg jävla märkligt, men ändå är det det. Jag ska gå på kurs.

Jo just det ja. Jag kollade på en Iransk film idag också, The stoning of Soraya M. Kolla på den. Sen tycker jag att vi ska förändra världen tillsammans. Aaah, men jag går och sover nu då. PÖSS.

Jag är på dåligt humör. Det känns som att ingenting någonsin kommer att bli bra! Jag hatar den här känslan. Känslan av att känna att det skulle kunna gå, men det finns inte resurser. Det går bara inte. Inget speciellt mål, det gäller bara precis allting. Det gäller mig själv och allt runt omkring mig. Jävla fitt-värld det här. Usch, så ensamt!

Nu ska jag gå och drömma mardrömmar. Så det då. Fuck.

Mördarklockan hade precis ringt i min lilla lägenhet, och jag hade krålat mig upp i sängen för lite morgonpasset och morgonstickning när jag fick mess från Sara som frågade om jag var vaken. Jag älskar att morgonprata! Särskilt med Sara, fina fina Sara. Nu är det grejer som händer, eller hur? Jag får chills.

Vi pratade i alla fall på, och sedan la vi på, och jag mös ner mig i sängen och började sticka igen. Då ringer det på dörren och jag fattade ingenting. Sen kom jag på att dom håller på att måla om i koridoren och jag har skrivit på en lapp på min dörr att dom får gå in och måla dörrkarmen med huvudnyckel. Där ligger alltså jag i min loftsäng, med bara trosor på kroppen. Jag fick såklart panik, och klädde på mig i turbofart, och precis när jag fått på mig sista tråden på kroppen öppnade han dörren.

Nu sitter jag här, helt rufsig i håret och surar, dessutom med publik.

Det snöar och är alldeles underbart tyst och isolerat utanför fönstret. Jag sov i 12 timmar i natt och känner mig som en ny människa. Gick till ett café, där jag fortfarande väntar på pluggkompisar, men dom är lite sega. Jag tror i och för sig att jag får mer gjort om jag sitter här själv, så det får gärna dröja ett litet tag till. Jag bara pluggar och pluggar! Jag är så duktig!

Men det bästa är all snö! Det har snöat hela dagen - och det här är inte stockholm, det kommer (antagligen) inte vara plusgrader om någon dag och en massa slask! Lovely!

När man öppnar dörren möts man av en täckjacka stor som ett lik. Tung som ett lik. En stor ryggsäck full med skrynkliga kläder. Om man följer den smala hallen in till det lilla rummet med persisk matta som täcker den brunspräckliga plastmattan ligger raggsockor, tofflor, badrock, handduk, filtar, väskor, böcker, ja - allt vad man kan tänka sig. Till vänster, under sängen sitter jag. Helt upp och ner, lutad mot ett hårt stolsben och bara glor rakt ut i luften. Lyssnar på samma låt 300 gånger. Grannarna får hata mig bäst dom vill.

Men det gör inget. Hade det vart i går, dan innan det eller ett år sen hade jag städat. Hittat makarna till raggisarna och ställt bäckerna med ryggarna utåt i bokhyllan. Men skit samma. Om man skulle göra en cat-scan av min hjärna skulle den se precis lika ut. Det spelar ingen som helst roll hur mycket jag städar mina 19 kvadrat, det kommer fortfarande att vara stökigt där inne.

Tentan är färdig och utskriven och inskickad till urkund. Jag har säkert fuskat utan att veta om det, men vem fan orkar bry sig? Den här tentan har dödat en del av min själ och nu känner jag mig alldeles tom och livlös. Det är sant! Varenda droppe energi är totalt slut. Idag satt jag hela dagen på biblioteket och sörplade i mig en hel termos med kaffe. Det är inte bara min själ som är död, min mage är totalt död. Jag kommer få men för livet.

Inte för att tentan blev särskilt bra, jag vet inte ens om den blir godkänd, för jag vet inte riktigt hur man skriver en tenta, men fy fan i helvete vad jag har vart duktig. Jag har verkligen aldrig pluggat så här mycket i hela mitt liv innan. Jag trodde inte att det var möjligt! Jag blir alldeles sorgsen i hjärtat av hur många hemtentor som görs här i världen, och hur mycket samlad energi det ligger bakom dom, och så gör man inget mer med dom! Ja, dom är ju tråkiga också, så man kan knappast göra nån utställning av dem. Hemtentor är lite som roadkill. Ligger där på vägkanten och ruttnar bort med ett hjulspår över ryggen. Mycket sorgligt.

Mjo, jag kan väl kanske erkänna att det var lite att ta i att fundera på att hoppa av skolan efter en hemtenta. Ganksa typiskt mig. Jag tror jag är ganska dramatisk egentligen, har inte tänkt på det innan.

Idag har jag i vilket fall jobbat som en liten dåre och fått massor gjort, bara syfte, bakgrund och metod kvar. Oh, just det ja, måste korta ner en sida också.

Yes, i morgon blir det färdigt tror jag!

Dessutom ska jag hämnta mitt PASS, för här ska dras till Cypern. Så utomordentligt impulsivt!

Nu är livet allt bra överjävligt. Fy i helvetes jävla piss. Det är så jävla-piss-helvetes-jävla-fitt-jävligt att skriva hemtenta.

Ett stort problem som jag har är att jag inte ser något som helst jävla negativt i att ge upp. Det känns som att många har problem med sånt, att ge upp alltså, och står och stampar och stampar i många fall på samma ställe. Not me. Det kan kanske vara därför jag aldrig kan få ett förhållande att funka och det kan kanske vara därför jag hittills inte har nån förbannad jävla högskoleutbildning, för att jag ser ingen som helst jävla stolthet i att fortsätta med saker som det är helt tydligt att dom inte funkar. Jag är så otroligt nära att bara skita i allt nu. Tre år av det här? TRE ÅR! Ingen frisk människa utsätter sig för sånt.

När jag kom ner till tvättstugan och höll på att vika tvätt gick min hjärna på högvarv. Hur kan jag göra detta tvättstugebesök extra långvarit? Hur kan jag dra ut på tiden. Min ögon föll i samma stund på den monsterstora, dammiga mangeln i hörnet. Och OM jag manglade. Denna perfektion. De släta plaggen låg på hög tills...

Min favorit tröja inte kom ut igen. Jag trodde för ett ögonblick att jag hade blivit galen. Var inte tröjan där från början? Är allt endast en illusion? Finns jag?
Men så insåg jag att det var sanningen. Mangeln hade ätit upp min tröja. Lite hjälplöst petade jag på den. Gav den onda ögat. Tänkte att jag kanske skulle strunta i den, låta den suga på min tröja tills den tröttnade. Men jag kunde inte, det var ju min favvotröja. Så jag fick förja meka. Dra och slita, plocka isär och rucka på konstiga grejer som antagligen kan äta upp mig också. Tillslut kom tröjan ut, som ett mirakel och jag hade som jag ville slösat bort lite pluggtid. Men nu numera har jag ett dåligt förhållande till manglar. Jag föraktar dem.

Nu lyssnar jag på Idir. Perfekt. Arabiska = jag fattar inte vad han säger, dessutom känner jag mig otroligt kitchig och jag kan inte påstå att det är särskilt bra, perfekt pluggmusik!

Nu har jag kommit igång en aning bättre med plugget. Funderar på att göra lite kaffe då jag fortfarande har lite matkoma.

... 19 minuter senare. Självdiagnostik; DAMP, ADHD samt något annat syndrom.

Jag kom ändå igång lite igår. Satt och brainstormade lite så att säga. Brainstorming känns förresten så otroligt 80-tal, gör det inte? Jag tror jag bara ska köra. Ska fundera ut nån vinkel, och sen kör jag stenhårt på detta. Så får det bli.

Sen gick jag i alla fall på gympa. Detta var ju bra, såklart, för det e ju bra att gympa. MEN. Men, det va så förbannat jobbit. Benböj kan kanske vara det värsta man kan utsätta sin kropp för. När jag skulle klättra ner från min loftsäng i morse fick jag kramp och höll på att ramla. För att inte tala om armarna. Fy i helvete! Det är inte bickarna (biceps för er som inte har kompisar som pluggar idrott, men själv föredrar jag att använda mig av fackspråk) utan dom som är bakom, trickarna tror jag. Dom är helt svullna! Jag lovar! Det gör ont på ett ganska skönt sätt, men det är ganska farligt. Det kan hända att när jag jag blir lite sur snart, när jag ska ta fram hemtentan igen, så kommer jag kunna skylla på att oj, oj, oj, jag har så ont i armarna!

Enligt min lilla planering ska jag i alla fall ha skrivit halva resultatdelen i min tenta idag. Klockan är nu 11.45. Det jag har ägnat morgonen åt hittils i punktform:

• Först snoozat på mobilväckarklockan i kanske en halvtimme
• När mördarväckarklockan drog igång (en sån där riktig som man måste trycka på för att den ska sluta ringa, som jag har placerat nere på golvet så att jag måste gå upp. Den har dessutom den värsta signal man kan tänka sig, låter som en brandvarnare ungefär) lade jag en kudde över huvudet för att dämpa ljudet och låg så i ca 15 minuter. Detta sker för övrigt varje morgon.
• Hoppat ner från sängen, trott att benen ska dö, satt mig i min gröna lilla fåtölj och glott ett tag.
• Drabbats av vuxenkris och insåg att nu är det verkligen dags att betala räkningarna. Detta medförde att jag var tvungen att ringa min moder och be om ekonomiskt bistånd, samt att krångla med överföringar från norskt konto till svensk. Mycket tålamodskrävande och irritationsframkallande.
• Läst Alex Schulmans blogg, Calle Schulmans blogg, Blondinbella, hennes killes blogg, Saras blogg, Katrin Zytomierskas blogg + några fler. Detta ur ett etiskt perspektik. Självklart.
• Facebookat
• Kokat kaffe och gjort mackor
• Vikt några klädesplagg
• Skrivit ett ganska omfattande blogginlägg som snart skall avslutas

Sådär ja. Det va väl det, ungefär. Nu ska jag försöka att klä på mig med mina söndriga armar och sedan kanske bege mig till skolan för att diskutera denna härliga tenta.

Glöm allt jag sagt. Hemtentan är nu i min hand och jag har fullständig panik. Jag hade fel, det är inte kul nån stans.

När jag gick i gymnasiet läste jag etologi - djurs beteende, typ. Då fick jag lära mig att nån sparvsort, jag kommer inte ihåg vilken, hade följande beteende:

Om sparven står inför ett dilemma, om den inte vet om den ska leta mat eller typ försöka att hitta någon att para sig med börjar den helt enkelt att tvätta sig i ren förvirring.

Jag är nu en sparv. Jag har väldigt många saker som jag borde göra, men i stället dundrar jag innanför dörren och loggar in på facebook så fort jag bara kan. Kul. Kul att ha en hemtenta framför sig och samtidigt inse att man har ett intellekt lika utvecklat som en sparvjävel.

Jag tror att det kommer att uppdateras en hel del på min blogg dom närmsta dagarna.

Då var det dags snart. Det känns som att luften darrar en aning. Det är liksom något på gång.



Det är dags för   h  e  m  t  e  n  t  a


Det är inte utan en aningens liten ångestkänsla jag inser detta. I morgon kommer uppgiften och sen är det bara att låsa in sig i en vecka.

Det jobbiga är att jag inte har en aning om hur detta kommer att gå till. Jag vet liksom inte vad jag ska förvänta mig. Vet inte vilken nivå det här ska ligga på. En annan sak som är drygt med skoluppgifter nu för tiden är att allt måste vara källkritiskt, sanning och strukturerat. Inte riktigt min grej. Jag vet inte hur man strukturerar, vill gärna spekulera och krydda den gråa sanningen en aning. Men icke.

Fast det känns liksom lite, lite spännande också. Någon vecka in i utbildningen satt jag och en annan tjej i min klass och liksom ville komma igång med plugget. Slita lite. Dricka massor av kaffe, vara vaken till mitt på natten och plugga tills ögonen glöder. Visst har vi vart tvugna att plugga hittills också, men inte som nu.

Fast en annan känsla som också är ganska stark är att jag vill bara bort. Länge. Ett år. Liksom, fattar ni? Bort, bort, bort.

Nu har jag gjort bort mig igen. Jag är så jävla bra på sånt!


Hahahahahaha, oh, så kul.

Det är snart vinter, men jag lever i vilket fall i sommaren.

Jag ska lyssna på nedan anslagna låt, plocka jordgubbar i Danmark, sedan vara en vagabond i Europa. Barfota. Det är en viktig del av allting. Jag har kommit fram till att om man är barfota är man lycklig. Och att man ska göra roliga saker på sommaren.

/>