hittavilse

Ok. Nu har jag spenderat åtskilliga timmar på att dra ut på att börja plugga. Jag ärnu så uttråkad av internet att jag va på vippen att öppna word, men så kom jag i sista sekund på att jag kan ju skriva ett inlägg i min blogg som jag inte skrivit i på... år?

I vilket fall. Tur att jag inte raderat den, nu uppfattar jag den som en riktig räddning. OM jag nu inte gör nåt av nytta idag, har jag i vilket fall lyckats producera ett meta-inlägg om skrivkramp och total ovilja att studera.

VARFÖR är det så tråkigt?

Kanske för att det alltid, alltid är så kryptiskt vad de egentligen vill ha. Jag kan inte komma på EN skrivuppgift under mina tre år då jag känt att jag har koll på vad jag egentligen ska skriva. Detta eftersom en ju faktiskt egentligen kan skriva vad fan som helt bara en underbygger detta med goda argument och resonemang. Detta gör mig lite perplex. Jag är en alldeles för snäll flicka för att kunna njuta av denna frihet, samtidigt som det är det enda jag längtar efter då jag skriver hemuppgiften eftersom jag sitter fast i det där - att göra rätt.

På söndag skall detta arbete vara inne, och sedan den här kursen har börjat har jag: Spenderat en vecka på charter (underbart), hälsat på kompis i örebro, umgåtts med mor och far och planterat massor med frön, volontärat som läxhjälp på min gamla praktikplats, kollat samt beslutat att köpa valp.
Jag hade lugnt varit färdig med detta arbete om jag bara spenderat kanske.... 4 dagar till detta arbete endast. Men icke.

Ok, nu är det ca. 40 minuter tills frej kommer hem och då ska jag ut och springa. NU KÖR JAG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Är i Göteborg! Okänd plats. Nya intryck. Hav och färjor och framförallt lite distans till livet. Det känns så underbart att försvinna bort lite grann för att återupptäcka allt fint som är hemma. Kort sagt - det känns bra.

Det där suget i magen. Den där känslan av att göra något som aldrig kommer att göras igen. Det där unika i livet som är alldeles... alldeles underbart. Det är frihet, frihet, frihet jag vill ha, men jag sitter FAST. Det känns som att jag forslar mig själv fram och tillbaka från A till B, genom en snårskog påväg mot en ny, och månen och solen och hela himlavalvet täcks av en evig dimmslöja.

Jag vägrar att tro att det är det här som är att vara vuxen. Och om det är så är det fel. Då måste vi ändra på det, för det går inte an att känna sig som ett logistikföretag resterande fjärdedel av livet. Att bara genomleva den ena jobbiga fasen efter den andra, och vara på sin höjd nöjd.

Jag saknar superlativen. Jag vill ha euforin. Den jag kände för några år sedan. Var är den?

Jag kan inte riktigt föreställa mig ett liv utan tentor just nu. Inte för att det skulle vara hemskt eller så, men, det är svårt att verkligen leva sig in i hur en inte har det.

Det här tentalivet känner jag just nu att jag klarar mig utan. Men så e det ju alltid i tentaperioder. Många gånger tänker jag att jag inte riktigt kan tänka mig att leva ett 8-17 liv. Det verkar hemskt. Får som en klaustrofobisk känsla. Vad händer om jag är ledsen på morgonen? Om det vart omöjligt att sova på natten? Då måste en tvinga sig upp, med klumpen i magen, gå till sitt jobb, utföra jobbet, antagligen vara trevlig och social också. Inte som nu. Vända sig bort från fönstret, somna om och bestämma sig för att bojkotta alla måsten.

Men. Som så många har sagt innan mig; alltid är det något. Detta något är tenta i detta fall, och det är icke behagligt att veta att 35 multiple choice-frågor om vetenskapsteori och metod på c-nivå väntar klockan 8 på morgonen. Särskilt inte om en knappt fick g i gymnasie-matte. Särskilt inte om en vet att om en inte klarar det så väntar om-tenta mitt under c-uppsats.

Det är ett rent under att så mycket har fastnat trots detta. Pearsons r, r2, chi två test, signifikans, urvalsmetoder, analysmetoder, nominalskala, regressionsanalys. Ja. det liknar mest ett glosprov för vuxna, och i övermorgon kommer det mesta vara glömt. Eller möjligtvis undanstoppat i nåt förtryckt skrymsle av mitt undermedvetna.

Fick en oerhörd längtan över att få fundera publikt. Jag sitter och surar lite på mitt rum förstår ni, för jag hade lite lågt blodsocker, och höll på att gå över styr i surigheten. Då gjorde jag som vilken sund tonåring som helst och stängde in mig på mitt rum. Så. Jävla. Skönt.

Ibland drabbas jag av någon sugande otålig kraft. Ganska ofta. Jag blir så rastlös, ogin (tror kanske det är ett jämtskt ord, OMG!?!!?! Så integrerad!), gnällig, osympatisk, krävande. Jag vill. Vill... UT. Vill uppleva nytt, vill gå vilse, vill bli chockad. Intryck. Vill ha något nytt. Något som inte är jag, som inte är någonting som jag har i min närhet. Det är i sådana här stunder jag kan lägga min moral, mitt samvete, min empatiska del av hjärnan helt åt sidan och bara liksom... hänföras?

Men det är också lite härligt. För även om jag inte GÖR alla de här otroligt spännande tingen (mest eftersom jag bor i jämtland och för att jag har vissa ÅTAGANDEN som utbildning, städveckor, partner, gymkort osv.) så fantiserar jag om dem.

Och nu är det så att det blir lite problematiskt. Det är nämligen så att inom mig bor en elak liten moralkärring. Denna mycket torra "röst" inom mig säger saker som: "VAD E DU FÖR EN JÄVLA MÄNNISKA DU BORDE INTE FÅ ANDAS DENNA RENA FJÄLLUFT OCH HA MAT I MAGEN FÖR DU E SÅ OTACKSAM. Och vet hut."

Men. Ja. Jag kan liksom inte låta bli ändå.

<-- jämtländsk luft som jag inte borde få

andas

Att en bara inte gör saker. Jag har suttit i bibblan hur många timmar som helst nu, men jag gör INGENTING. "Ska bara" göra detta:

Diskutera innebörden av begrepp som ras, etnicitet, primordialism, circumstantialism, synkretism, kreolisering och hybridisering. På vad sätt får sådana begrepp betydelse för socialt arbete och sociala problem? Omfattning: 2000 tecken (utan blanksteg – referenslista inte inräknad). Inte mindre och absolut inte mer än 2300.

2300 tecken är inte ens en sida.

Liknande uppgifter har vi haft varenda jävla vecka den här kursen. Flera hundra sidor med källa, men bara en halv sida att skriva.

Och idag har jag ätit så många apelsiner att min mage vill vända sig ut-och-in. Jag är så trött att jag blir anfådd av att skriva på tangenterna. Det e sanning!

Vill bara sova, men det får jag göra FÖRST NÄR JAG SKRIVIT KLART UPPGIFTEN SOM JAG ALDRIG SKRIVER KLART FÖR ATT JAG INTE ORKAR!

Framkommer problematiken här eller?

Ja. Det är så. Mina ögon hänger inte med idag. Ser liksom lite suddigt. Ser som i filmjölk. Jag har blivit väldigt upptagen av syn på senaste tiden. Förmågan att se allt skarpt som en örn skulle se det ungefär känns helt plötsligt oerhört viktigt. Jag måttar ut genom fönstret, bort mot bergen och så mäter jag vad jag kan se. Kollar över kanten på glasögonen än idag, trots att det var över ett år sen jag först fick dem, och fnissar nöjt då jag ser det stora skillndaden. Måste se roligt ut.

Det skulle vara så obehagligt att inte se mer. Visst då? Tänk att det helt plötsligt skulle bli mörkt. Tänkte på det häromdagen då jag kröp ner i en grotta på Fröson. Två trånga passager, sen ett valv täckt med is. Fint. Om det hade vart ljust! (och om det inte hade legat gamla ölburkar och sånt på marken) Och otroligt obehagligt. Att inte veta vad som kommer sen, för det går inte att se. Att inte veta vem som bor där. Gömmer sig där. Det kändes på något sätt som att jag hälsade på någon. Kom att tänka på någon film jag såg någon gång om Etiopien. Pojkar som gömde sig i en grotta för att slippa bli barnsoldater. Stackars dom.

Men att vara blind måste väl kännas ungeför som att bo i en grotta. Usch. Jag vill verkligen inte bli blind.

När jag tyckte att det såg som mörkast ut i sommarjobbssverige har jag nu fått två positiva nyheter. Inget jobb ännu, men i vilket fall goda nyheter. En som faktiskt ville ha mitt CV, och en som vill träffa mig. Jag vet. En ska inte ropa hej. MEN, det är i vilket fall inget blankt nej. Det är jag glad för. Thoho!

Äh. Det va inte så faligt. Nu ska jag gå till "stan".

Gud. Brunchrapporten. En bortskolkad dag. Apati. Självömkan.

Vissa dagar är en bara så förbannat trött på sig själv. Läs jag. Det är nu jag borde bedriva egenterapi på mig själv och peppa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! PffT. Fuck that.

Jävlar vad svårt det är att få till det egentligen. Och då är det inte ens nåt speciellt som har skitit sig. Det är liksom bara de där vardagssvårigheterna som ställer till det. Relationer. Relationen till mig själv. Till andra. Till supermånen. Gud. Jag upprepar. Så. Trögflytande.

Det irriterar mig också att jag såna oslagbara förutsättningar. Har bara skolkat bort två timmar. Herregud, jag borde njuta! Sov ut, av den anledningen att jag var trött. För att jag kollat på "en unge i minuten" och blivit arg. Helt naturligt. Solsken. Fin lägenhet. En sjö full med is. En symaskin. Pengar på kontot. Underbar pojkvän. Vatten i kran. Mat i kylskåpet. Till och med en förbannad köksradio så att jag slipper gå in till vardagsrummer för att dra på stereon. VAD FAN LIKSOM. VAD ÄR PROBLEMET?

Ingen aning.

Det finns inget problem. There is no spoon.

Bodil Malmsten igår. Kvinnan flyttar till Frankrike. Upptäcker när hon kommer fram att hon hade sig själv med sig. TROTS ATT HON FLYTTAT TILL FRANKRIKE. Jag drömmer om en rabatt. Tomatplantor. Men det kommer vara lika segflytande då. Precis som nu. I våras drömde jag om en större lägenhet. Men jag gör samma saker i en stor lägenhet som jag gjorde i den lilla. Jag vet det. För jag har testat så många gånger. Jag måste ju för fan bo med mig själv lika mycket i en stor lägenhet som i en liten.

Bodil och jag. Säger bara det.

eller dålig karaktär, trötta ögon och föreläsning i morgon. Aldrig mera datorn i sängen. Aldrig.

Jag har precis kollat på "en unge i minuten". Programmet gör mig, inte helt förvånande pissarg. Jag blir nervös inför den dagen jag ska föda barn, inte bara för den outhärdliga smärtan, utan också för mina vredesutbrott.

Det finns så jävla mycket märkliga saker här i världen, och vården är en av dem. HUR kan det vara okej att kvinnor som föder barn har sådan fruktansvärd smärta? Det FINNS sätt att lindra den, men det får en knappt. Kejsarsnitt t ex. Det finns fortfarande barnmorskor som säger att en bör undvika epudiral och om en inte ammar blir anknytningen sargad. Alltså. Jag undrar bara några saker. Har de funderat över hur anknytningen till barnen blir om mamman hela tiden oroar sig för att barnet ska få tillräckligt med mat. Eller om mamman oroat sig för smärtan under förlossningen hela graviditetstiden? Det handlar inte heller om att alla ska föda med kejsarsnitt, men valet, det fria valet att bestämma över sin egen kropp.

I vår kurslitteratur i psykologi ingick en bok om kris och utveckling av en gammal stofil som heter Johan Cullberg. Det finns mycket i den boken som är intressant, som det ofta gör i dålig litteratur, men kedjan är inte starkare än den svagaste länken. Cullberg menar t ex. att smärtlindring när en person ligger inför döden bör undvikas för att denne inte skall berövar processen och utvecklingen. Det är ju helt sjukt, det skriver väl varenda empatisk människa under på 2011. Men att kvinnor ska ligga dygn i streck och ha så ont att kroppen måste förtränga smärtan för att vår art skall föröka sig, det är det ingen som lägger större vikt vid.

Såg Bodil Malmsten i kväll i alla fall. Det var bra.

Och jaaa. Barn är söta, bla bla, det är ett mirakel blabla.

Jag har blivit beroende av en låt. Jag spelar den hela tiden och Lisa som jag bor med kommer nog snart att bli galen. Men det struntar jag i. Det är lycka att hitta en låt att spela sönder i några veckor. Om det är en riktigt bra låt, då klarar den sig i flera år. Eldprovet ligger i om en mår illa när en hör låten efter ett avbrott i upprepningen. Det är inte många låtar som klarar det provet. Men vissa står pall. Det är lycka.

Idag är jag, trots en otroligt vacker höstdag, låg och lite sur.

Jag gillar inte att längta hela tiden, det känns som att jag inte tar tillvara på tiden då. Men frågan är när jag någonsin gör det egentligen. Skrämmande tanke, det där med tiden.

Och sen e jag avundsjuk också, på min pojkvän som får gå folkhögskola. Jag kollade just på bilder från min tid med Västsaharakursen. Känns så otroligt länge sedan.

Borde verkligen sova nu, i morgon ska jag vara dagisfröken åt två små busfrön. Vi ska måla trolldegen vi gjorde i måndags.

Jag läser någon bok om samtal som en självupptagen psykoanalytiker skrivit. Jag blir tankspridd av sånt, och nu kan jag såklart inte sova. Jag är en sån person som nästan aldrig kan sova, även om jag de senaste månaderna prövat en ganska framgångsrik metod. Inga vita piller den här gången utan någon slags självihoptotad kognitiv variant. Så fort jag börjat tänka på nåt då det är sovdags har jag helt enkelt sagt vänligt och bestämt "Nej, Elin, inte nu" till mig själv. Detta fungerar bra då en inte läser analys-skit innan lampan stängs av. Då är det kört.

Som för att vila min själ en aning började jag tänka på kärlek just denna kväll. Jag har lärt mig av egen erfarenhet att en definition av detta fenomen är tämligen svårt. Det finns, enligt psykologer och sånna lärda människor ingen grundkänsla som är kärlek, som t ex. ilska, skam och nyfikethet som är så att säga "rena" känslor. Kärlek är ett hopkok, eller en gryta med många indigrienser (Frejs fenomenala ordval). att älska någon är olika för alla antar jag.

Jag kan ju rimligen inte veta hur det står till innerst inne med folks kärleksgrytor, vilket kanske är tur, men jag funderar mycket på min egna. Just nu, inatt gjorde jag en viktig upptäckt. Kanske en bugg i mitt eget system. Katten går två varv... som i Matrix. Jag kom på att vad jag tidigare har definierat som kärlek, egentligen nog är vad folk i allmänhet skulle mena är passion. Alltså, att kärlek måste innehålla passion, kanske bara passion. Men, då jag tänker på det så går det inte ihop. För passion är väl en sorts spänning? En mycket flyktig känsla. Någonting som smäller till, och sedan försvinner lika snabbt som det kom?

Det är inte så jag vill leva. Jag är mycket beroende av min andra kärleksdefinition, dvs. trygghet, ömhet, empati. Ett slags lugn.

Men frågan är: måste en välja? Kan en få både och, och i så fall hur?

OCH, går det att börja i båda ändar? Kan en bygga upp passion utifrån en kärlek definerad som ovan? Går det att bygga kärlek utifrån passion?

... mycket tacksam för svar// En sparv på 26 jordsnurr

Trots min totala brist på trosbekännelse, och i synnerlighet kristen sådan, bor jag just nu på ett kloster. Själv tycker jag att detta är ganska märkligt, men egentligen är det nog naturligt, jag gillar tydligen att sätta mig själv i situationer som gör mig totalt förvirrad. Men jag är trots allt inte ensam, här finns ca 40 personer förutom mig själv som inte bekänner sig kristna. De råkar vara sådana personer som inte finns egentligen, ja inte i det byråkratiska systemet i vilket fall. Men nog finns de i allra högsta grad - de papperlösa flyktingarna som gömmer sig undan myndigheterna här på Alsike kloster.

Mina praktiklärare förespråkar att vi ska ska skriva dagbok under vår tid som praktikanter. Detta har jag självklart inte gjort. Det börjar dock klia i fingrarna, och i själen. För nog känner jag mig ensam med mina funderingar när jag ligger här i min cell om natten och lyssnar på syster Ellas snarkningar och små läten.

Jag kanske skriver en rad någon gång då och då. Jag tror inte min blogg är död ännu, och kanske finns det någon som tittar in och skriver något klokt råd till mig då det behagas? Det skulle i vilket fall uppskattas.

Det hördes ett brak, två sekunder senare står det som spön i backen. Regnet piskar den trevliga parkeringsutsikten. Ledig dag i dag, men Frej jobbar kväll. Jag borde packa, men ligger i loftsängen och låter internet unerhålla mig.

Att jobba med åldringar var kanske inte det bästa för att bota min existensiella kris. Var och varannan dag säger folk till mig att de vill dö. Jag sätter mig på huk och ger dem lite ömmhet på axeln, vad mer kan jag göra? Jag säger att det kommer att bli bättre, bara bensåret läker, bara du får lite vila, bara du får lite i magen, bara medicinen värkar. Men det finns verkligen ingenting som kan göra det bättre. Dom gråter, dom längtar hem, dom är ensamma kvar i världen. Jag går hem klockan 16.30 och fyller på med kärlek, för att sedan vaknar 05.40 och dräneras igen.

Jag står bredvid en tant som är inne på sitt nittiosjätte år. Under blusen är bröstkorgen platt, och endast två vita ärr syns. Det var första gången jag såg en kvinna utan bröst. Hon sitter på toan och jag ska hjälpa henne att ta på sina byxor snart, men innan ska hon ha en tvättlapp till händerna. Jag sträcker mig efter den, och i förbifarten stannar jag upp då jag får syn på min egna spegelbild. Jag har ljust hår och markerade ögonbryn. Enligt mig har jag gröna rubinögon, men Frej tycker sig se en blå nyans i dem. Bara någon liten rynka längs munnen. Vi är i två världar. Hon tränar på att gå i sin lägenhet, efter en kvart skakar hennes armar, och hon måste sätta sig. Jag blir snabbt uttråkad och lutar mig mot en soffa.

Jag frågar Rut vad hon tycker om livet. Har det gått snabbt eller långsamt, blev det som hon ville? Jag hoppas på lugnande svar, hon är trots allt en tant med gott humör och mycket livsgnista. Utan att fundera berättar hon att det gått snabbt, alldeles för snabbt. Jag sitter mitt emot henne vid köksbordet och beskådar hennes vackra ansikte. Jag tycker mig se ett barn i henne. Jag tycker mig se henne, och inte tanten i en cerisrosa luvtröja. Jag ser henne med hennes barn och man. Jag ser henne mitt i livet, då det gick lätt att andas och då hon kunde urskilja vad det var hon såg. Och då ser jag mig själv, som i en bak-och-fram-vänt livet-spelar-upp-i-revy-innan-man-dör-enligt-filmerna-grej. Jag ser hur jag utbildar mig, fostrar mina barn, blir sjuk, förlorar min man, och sedan sitter ensam i en lägenhet. Jag känner hennes rädsla om natten och hennes desperation inför livet. Eller så känner jag min egna paniska känsla inför mitt eget liv. Allt detta man inte styr över själv.

Du vet när en sitter ute på sommaren, då solen skiner och rapsen blommar. Den blåser lite friskt, men det är varmt och skönt. Så skiftar plötsligt ljuset. Det faller snabbt skuggor och ögonen hinner inte med att ställa om sig. Man blir blind för en sekund. Det är bara solen som gått i moln, men det vet en inte än. Den där sekunden när man paniskt letar efter en anledning till att hela verkligheten nu har förändrats. Den sekunden är så talande ibland.