hittavilse

En oerhört snurrig vecka. Från botten till toppen, med lite magont där i mitten. Inte för att jag har en aning om hur mitt liv egentligen ser ut, men ibland sitter goda nyheter fint.

I går natt kunde jag inte sova, och det var ite för att jag saknade, väntade eller var orolig. Det var för att jag hade haft en så bra dag.

Allt gick väl, och jag lever på den idag med.

Först framförde jag en text jag skrivit själv på "våga tala" kursen. Jag var så rädd, men det gick så bra. Den handlade om jämställdhet och om systerskap. Jag fick stå på scenen med strålkastarna i ögonen och leta efter min vita ilska. Jag hade tid till att spänna ögonen i min publik och fråga dem; "Är ni inte förbannade?". Och de fattade. De klappade händerna och kände igen sig. Jag fick en massa nya systrar då.

Sedan läste jag ett mail som en i klassen skickat. Vi är tre stycken som ska göra radio i lägren i Västsahara. För någon vecka sedan fick vi kontakt med P3. Igår fick vi mail från programchefen: Vi kan väl träffas lite förutsättningslöst. Jag tar med mig chefen för P3- nyheterna också.

Det är de bästa nyheterna vi kunde fått. Det är så stort.

Vi har kommit fram till att han inte skulle träffat oss om han inte var intresserad. Inte heller skulle han ta med sig en chef-kompis. Fy fan, jag känner det, våra 15 minuter är på intågande, och det blir 45 minuter om man lägger ihop oss alla tre. 45 minuter i strålkastarljuset åt situationen i Västsahara. Jag kunde inte spendera dem på ett bättre sätt.