Hoppsan, jag skulle visst städa...
Jag glömmer bort att blogga hela tiden, för jag har liksom vant mig av med det hela. Men nu, när jag egentligen borde städa, eller plugga eller andra viktiga saker kom jag på att "aaahh, jag har ju inte bloggat på jääätte länge, det är viktigare än allt annat".
Jag har tappat bort instruktionsboken till min inte helt okomlicerade kamera. Detta skulle man, om man vill, kunna se som ett tillfälle att inte bli styrd av en massa konstnärligt hämmande detaljer, men just nu är det bara irriterande. Vi har foto i skolan, och denna skola har bestämt sig för att bojkotta Nikon, och kör Canon rakt igenom. Det vill säga, likvärdiga kameror, men helt olika. Det betyder också att läraren inte riktigt har kollen på Nikon. Men det är sånt man får leva med.
Annars är jag ganska över lag sönderstressad. Fast, till skillnad från oftast, så har jag faktiskt tagit tag i en hel del och fått undan lite saker som tynger mina axlar. Det betyder att jag har pluggat, och läst, och strykigt under med lysande gul färg. Dessutom har vi nu tagit tag i vad vi ska göra där nere i lägren. Jag och två andra ska bli radiostjärnor. Ett media som inte är helt populärt i hela lärarkretsen, men det har vi bestämt oss för att skita i. Tänk vilken genomslagskraft det skulle kunna få, om vi kunde få en liten ynka programtid i p3 om Västsahara. Dessutom känner jag att jag har mer av ett "radioutseende".
Emm... Vad mer... Jo just det ja. Min dude kommer hem till mig på onsdag - 5 månader senare. Jag kan verkligen inte tro att det är sant. Usch, vad nervös jag blev nu då.
Jag har tappat bort instruktionsboken till min inte helt okomlicerade kamera. Detta skulle man, om man vill, kunna se som ett tillfälle att inte bli styrd av en massa konstnärligt hämmande detaljer, men just nu är det bara irriterande. Vi har foto i skolan, och denna skola har bestämt sig för att bojkotta Nikon, och kör Canon rakt igenom. Det vill säga, likvärdiga kameror, men helt olika. Det betyder också att läraren inte riktigt har kollen på Nikon. Men det är sånt man får leva med.
Annars är jag ganska över lag sönderstressad. Fast, till skillnad från oftast, så har jag faktiskt tagit tag i en hel del och fått undan lite saker som tynger mina axlar. Det betyder att jag har pluggat, och läst, och strykigt under med lysande gul färg. Dessutom har vi nu tagit tag i vad vi ska göra där nere i lägren. Jag och två andra ska bli radiostjärnor. Ett media som inte är helt populärt i hela lärarkretsen, men det har vi bestämt oss för att skita i. Tänk vilken genomslagskraft det skulle kunna få, om vi kunde få en liten ynka programtid i p3 om Västsahara. Dessutom känner jag att jag har mer av ett "radioutseende".
Emm... Vad mer... Jo just det ja. Min dude kommer hem till mig på onsdag - 5 månader senare. Jag kan verkligen inte tro att det är sant. Usch, vad nervös jag blev nu då.
Kommentarer
Trackback