när är man egentligen sig själv?
Att flytta till en ny stad är alltid samma sak. Det tar tid att finna sin egna plats i den, och varje gång man gör det måste man bestämma sig för vem man ska vara i den här staden. Det här med identitet är så svävande. Den ändras med språk, upplevelser, vänner och sin omgivning.
När jag för första gången i mitt liv gjorde något helt ensam i våras blev allt så tydligt när det gäller det där med "vara sig själv". Jag trodde att jag skulle vara helt obunden. Att jag helt skulle kunna välja vad jag själv ville göra och för första gången i mitt liv inte ge blankaste fan i vad andra tyckte och tänkte.
Det va fett fel. Alla nya människor, som jag kom i kontakt med varken jag ville det eller inte påverkade mig. I vissas närvaro var jag en stark ung kvinna som rest till andra sidan av jorden. I andras var jag en söt liten tjej som försökte så gott hon kunde. När jag var runt en tredje blev jag helt enkelt störig, kaxig, uppkäftig och dryg. Någon såg mig som tystlåten och eftertänksam - då blev jag också det.
Det som var befriande var att under en så relativt kort tid kunde jag skifta så många gånger, och jag kunde faktiskt, om jag vågade och samlade kraft väldigt länge bryta upp de situationer jag själv inte föredrog. Det kan jag inte längre.
Nu bor jag här. Jag bor på internatet. Jag går i klassen. Jag umgås med den och den och den (när jag hinner). Jag är fast. Har jag sagt en sak ena dagen kommer jag att behöva stå för den dagen efter. Saker jag gör och säger samlas ihop och blir till "min personlighet" - enligt andra.
Vad jag menar är att när man är "fast" på ett ställe, på ett längre projekt måste man tänka så mycket på hur man uppfattas, eftersom detta kommer att följa mig så länge (ett år är väldigt länge för mig). Att gå i skolan, fullfölja den här kursen innebär att jag har gått med på det här, jag är den som andra vill se och nu finns det också bevis för det.
När jag för första gången i mitt liv gjorde något helt ensam i våras blev allt så tydligt när det gäller det där med "vara sig själv". Jag trodde att jag skulle vara helt obunden. Att jag helt skulle kunna välja vad jag själv ville göra och för första gången i mitt liv inte ge blankaste fan i vad andra tyckte och tänkte.
Det va fett fel. Alla nya människor, som jag kom i kontakt med varken jag ville det eller inte påverkade mig. I vissas närvaro var jag en stark ung kvinna som rest till andra sidan av jorden. I andras var jag en söt liten tjej som försökte så gott hon kunde. När jag var runt en tredje blev jag helt enkelt störig, kaxig, uppkäftig och dryg. Någon såg mig som tystlåten och eftertänksam - då blev jag också det.
Det som var befriande var att under en så relativt kort tid kunde jag skifta så många gånger, och jag kunde faktiskt, om jag vågade och samlade kraft väldigt länge bryta upp de situationer jag själv inte föredrog. Det kan jag inte längre.
Nu bor jag här. Jag bor på internatet. Jag går i klassen. Jag umgås med den och den och den (när jag hinner). Jag är fast. Har jag sagt en sak ena dagen kommer jag att behöva stå för den dagen efter. Saker jag gör och säger samlas ihop och blir till "min personlighet" - enligt andra.
Vad jag menar är att när man är "fast" på ett ställe, på ett längre projekt måste man tänka så mycket på hur man uppfattas, eftersom detta kommer att följa mig så länge (ett år är väldigt länge för mig). Att gå i skolan, fullfölja den här kursen innebär att jag har gått med på det här, jag är den som andra vill se och nu finns det också bevis för det.
Kommentarer
Trackback