hittavilse

Jag ska berätta bakgrunden till detta beslut. David, som smygläser, läs noga nu och se va du ställt till med.

Igår gick jag 22.00 till sängs. Jag vär väldigt trött. Läste lite i en bok om gömda flyktingar och sedan dvalade jag till ordentligt och somnade som en gris.

Ohh, så underbart det var. Denna himmelska sömn.. Men vad är detta? En arabisk sång? En hel manskör som sjunger något Allah och Mohammed?

Ja, visst. +33 börjar numret med. Jag kraxar.

- Hallå...?

Det är på-andra-sidan-av-jorden-David. Han är min favorit, jag blir alltid så glad när han ringer. Så säger han:

- Men oj! Sov du! Du brukar ju vara uppe så sent tänkte jag.

Och jadda jadda, bla bla, vi pratar och pratar. Och jag tänker att jag säkert visst kan somna.




Kan jag det?

- Nej det kan jag inte.

Jag vänder på mig. Vänder på mig igen. Igen. Igen. Igen. Går upp och kissar. Vänder på mig. Igen. Igen. Tar en alvedon. Vänder på mig. Ont i huvudet. Igen.

Så kommer jag på det. Jag äger ju faktiskt sömntabletter som jag inte ätit på år och dar. Kanske man ska unna sig en, en liiiiten en. Jag måste ju faktiskt sova.

Sagt och gjort, tar en. Väntar på dess effekt - sover som en DÖD gris tills... Denna islamska hymn sätter igång igen. Denna gången är det inte David som ringer. Det är Siv. Siv som i min chef. Klockan är halv 9 på morgonen och jag började för en halvtimme sedan. Jag mumlar. Jo, jag är nog fortfarande lite sjuk. Somnar om. Vaknar mitt på dagen, helt otalt klubbad och borta i huvudet.

Ljuden från gatan låter konstigt. Huvudet känns märkligt, hjärnan hinner inte med. Kaffe. Kaffe tänker jag, jag måste ha kaffe. Det hjälper inte.

Nu har hela dagen gått. Jag skulle somna om jag lät mig själv göra det.

Och beslutet: Aldrig någonsin mer sömntabletter. Man är piggare dagen efter om man inte sovit en blund.

Och en annan sak. Från och med nu stänger jag av min mobil på natten, så att inte Siv ska ringa och väcka mig, såklart.