hittavilse

Jag sitter i soffan och tror att jag är dödssjuk. Det händer ett par gånger om året att dödsjukan slår in. Jag vet att jag är ett praktexemplar av hypokondri, men det gör det samma.

Ibland kommer det i små skurar. Som när jag hade väldigt mycket mardrömmar för några månader sedan. Jag blev helt kallsvettig när jag kom på att det måste vara rabies. Jo, mardrömmar är faktiskt ett syptom på rabies.

Och jag skrattar åt det i efterhand, men då var jag helt säker på att jag skulle gå till historien och bli Sveriges typ 2:a fall av rabies på 50 år eller vad det nu är. Nu har i vilket fall tidsfristen gått ut när det gäller rabies. Det kan nämligen ligga latent i ett år, och det var över ett år sedan jag kom hem från Ecuador, vilket var sista gången jag hade kontakt med djur som möjligtvis kunde vara bärare av rabies. Om inte getter kan ha rabies, men det tror jag inte.

Det värsta som finns är när man kommer in i google-stadiet. Det är då hypokondrin når sin kulmen. Jag var där för ett litet tag sen. Jag sitter med onyttigt hög puls, kallsvättningar och ångest när jag läser igenom syptomen. Trötthet. Fan alltså, jag har varit väldigt trött på mornarna den sista tiden (trötthet finns på nästan alla beskrivningar av farliga sjukdomar). Illamående. Helvete, mår jag inte lite illa? Feber. Jag är ju kokhet!!! Och så fortsätter det så.

Tillslut måste jag tvinga mig själv att sluta. Då letar jag efter ett lugnande besked. Siffror gör mig lugn. T ex. på hur många som kommer levande ut ur sjukdomen, eller hur allvarligt det är (där är smittskyddsmyndigheten bra, dom har ofta mycket statestik).

Dagens symptom är ett märkligt blåmärke som uppstod efter fredagens utekväll. Det är jätte långt och bara nån centimeter i bredd. Jag har frågat alla jag känner om jag kommer att dö. Dom säger "nej antagligen inte", "Men det kan tyda på cancer" säger jag, så kontrar dem med "Ja, det kan också tyda på att du har slagit i benet eller fått en bristning". Men jag nöjer mig inte. Kan det vara så?

Så får jag fler symptom. Lägger enkelt ihop ett och ett. Jag har lite ont i halsen, och halsmandlarna känns lite tjocka. Cancer, inget annat än cancer.

Det är märkligt det här med när dom här tankarna får genomslag. Många gånger kan jag slå ifrån mig all denna hysteri, och tänka att jag vet ju hur jag är, men andra gånger är det omöjligt. Dem fröar av sig också. Jag kan tänka på en liten grej, som för några veckor sedan då jag tyckte att jag hade några konstiga röda fläcka på kroppen som antagligen kom när det var så sjukt varmt och jag svettades dygnet runt, det kan komma igen - "AHA, hudutslag OCKSÅ!?" tänker jag, och plussar ihop ett och ett som innan och kommer fram till nåt som ska döda mig.

En annan sak som är märklig är att mycket går ganska bra nu. Jag kom in på min skola jag önskade att komma in på, och är så lycklig och lättad av det. Jag hade besök av Malin och vi hade det väldigt trevligt. Jag hade besök av mamma och pappa och jag fick en Banjo och jätte fina skor. Och sen så bara KRASCH - jag ska dö inom någon vecka. Jag hinner inte med mig själv.

Min mamma sover nu, tänker jag om och om igen. Det går inte att ringa mamma nu. Hon sover. Hon vill fortsätta att sova. MEN JAG KOMMER JU ATT DÖ, tänker jag sen. Men jag ringer inte. För ett par år sedan kanske jag hade gjort det, men inte nu. Jag ringer i morgon istället. Hon kan det där med att lugna. Hon säger att jag kanske håller på att få en liten förkylning. Och så tänker jag "Oj, det har jag inte tänkt på, ja, det kanske kan vara en liten förkylning", och så känns det lite bättre.