hittavilse

Jag skvatt nästan till lite när jag läste det.

"Jag är så glad för din skull Elin, du ska bli något!"

Saras ord beskrev en precis känsla. Att bli något. Det är klart att jag redan är något. Jag är Elin, och är hälften till 50, jag är gammal hästtjej, jag är ganska kort, jag är ensvis, jag är blond. Men jag har alltid känt att det har varit så otroligt viktigt att få en utbildning.

Jag tror att det handlar om att jag kommer från en pure arbetarklassfamilj. Min mamma är lågutbildad (men lycklig för det), min pappa är lågutbildad (men lycklig för det). Mina kusiner är lågutbildade, min faster är lågutbildad, min farmor är lågutbildad, min farfar var lågutbildad och likaså mina morföräldrar. Alla andra är också lyckliga, hoppas jag. (För man kan faktiskt vara lågutbildad men samtidigt lyckad och lycklig, det är inte samma sak (denna parantes var till övre medelklassungar som inte fattar ett skit om sånt som egentligen är viktigt)

Men det faktum att jag kommer från en lågutbildad familj tror jag har givit mig, inte ett komplex, men i vissa sammanhang känner jag mig faktiskt lite, lite sämre än andra, låt oss säga övre medelklassbarn. Jag kan inte lika många svåra ord, vi har aldrig diskuterat revolution eller företagsanda vid matbordet. Så är det bara.

Det är såklart många andra saker som spelar in, men jag vet inte. Att få en utbildning är som att få en lite starkare identitet. I stället för att säga "Äh, jag har jobbar lite som säljare" så kan man så småningom (kanske om jag klarar utbildningen) säga "Ja, jag ÄR socionom". Man ÄR något, man jobbar inte bara med något som man skiter blanka fan i. Det känns viktigt, det känns som att jag kan pusta ut en aning.