sopsortering suger
En sak har jag funderat på. Ja, man kan kalla det en tes om man är en tråkig akademiker. Så jag gör väl det då.
Men det är ju så här va, att jag har en del erfarenhet av att flytta. Jag har gjort det den sista tiden en hel del, eller ja, sen jag slutade gymnasiet kan man säga att det har varit ett ganska återkommande fenomen i mitt liv.
Att flytta innebär inte bara ångest och panik och sjukt mycket städning, som jag fyllt min blogg många gånger med innan, det innebär också en nystart. Särskilt om man flyttar till en ny stad. Min första riktiga nystart var när jag flyttade till Uppsala från Österfärnebo. Då vad jag 16 och jag älskade det. Jag kunde vara vilken jag ville, men blev ändå mig själv tillslut på något konstigt vis och dessutom på gott och ont.
Jag har säkert reflekterat över det här innan, men den här gången har jag reflekterat över det lite extra. Man flyttar in till ett nytt ställe, första fasen är att man är obekväm och längtar hem. Det är inte så roligt, för man vet att det finns en massa outforskad mark, men man vet inte var den finns eller hur man ska ta sig in i den.
Sen kommer man till det roliga, förhoppningsvis. Nya vänner, nya ställen, ny kultur, nytt jag. Oh, man får så mycket idéer och man blir sprallig och man har det roligt. Det är fest och det är glamm och tjoho-tjohej.
Sen då? Jo, sen efter ett litet tag så stannar saker och ting upp. Allt är inte helt nytt fortfarnade. Det börjar snöa, blir mörkt på kvällarna, man känner igen sig själv och alla andra. Det blir ett litet bakslag skulle man kunna säga. Jag råkar befinna mig där nu. Det börjar dala en aning, och min lägenhet måste städas och soporna måste sorteras. Pisstrist ju!
Men det är ju så här va, att jag har en del erfarenhet av att flytta. Jag har gjort det den sista tiden en hel del, eller ja, sen jag slutade gymnasiet kan man säga att det har varit ett ganska återkommande fenomen i mitt liv.
Att flytta innebär inte bara ångest och panik och sjukt mycket städning, som jag fyllt min blogg många gånger med innan, det innebär också en nystart. Särskilt om man flyttar till en ny stad. Min första riktiga nystart var när jag flyttade till Uppsala från Österfärnebo. Då vad jag 16 och jag älskade det. Jag kunde vara vilken jag ville, men blev ändå mig själv tillslut på något konstigt vis och dessutom på gott och ont.
Jag har säkert reflekterat över det här innan, men den här gången har jag reflekterat över det lite extra. Man flyttar in till ett nytt ställe, första fasen är att man är obekväm och längtar hem. Det är inte så roligt, för man vet att det finns en massa outforskad mark, men man vet inte var den finns eller hur man ska ta sig in i den.
Sen kommer man till det roliga, förhoppningsvis. Nya vänner, nya ställen, ny kultur, nytt jag. Oh, man får så mycket idéer och man blir sprallig och man har det roligt. Det är fest och det är glamm och tjoho-tjohej.
Sen då? Jo, sen efter ett litet tag så stannar saker och ting upp. Allt är inte helt nytt fortfarnade. Det börjar snöa, blir mörkt på kvällarna, man känner igen sig själv och alla andra. Det blir ett litet bakslag skulle man kunna säga. Jag råkar befinna mig där nu. Det börjar dala en aning, och min lägenhet måste städas och soporna måste sorteras. Pisstrist ju!
Kommentarer
Trackback
