Sagan om den solidariska katten
Jag sitter här i min lilla lägenhet med långkalsonger, fleecetröja och tjockishalsduk. Det är för att jag håller på att blir sjuk. Det är ju en livsfara i dessa tider, ja, tänk om det är SVINIS. Det finns en annan livsfara inom nära räckhåll, det är kvävning-av-papper-och-böcker - syndromet. Det är vanligare än vad man tror. Då kommer jag tillslut dö i spasmer här i min gröna fåtölj. Det är nämligen 100% dödlighet i detta syndrom. Ingen kommer att hitta mig. En katt kommer att leta sig in genom förnstret som står på glänt. Katten kommer att känna vittring. KÖTT, tänker den, KÖTT, HÄRLIGT SJÄLVDÖTT MÄNNISKOKÖTT.
Så kommer katten att tassa fram till mig, där jag sitter livlös i min fåtölj omgiven av massor av papper. Katten hoppas upp på stolsarmen, nosar lite. Ja, den hade inte tagit fel. Det är bara att sätta igång.
Så slickar sig katten runt munnen. Visar sina vassa hörntänder. Nu hugger den mig i halsen. Liksom tar sats. Skinn är segt, käkmusklerna späns där under pälsen. Mer och mer äter katten. Den blir ivrig. Hoppar upp så att han lutar sig med framtassarna mot min axel och äter febrilt.
Efter ett tag är den mätt. Inte en bit till kan den få ner. Men katten är solidarisk. Den vet att kött håller inte länge, det är en färskvara. Efter att det han vilat lite i mitt knä tassar den ut genom fönstret. Nu ska katten hämta alla sina närmasta kattkompisar här i Östersund. "HÄR VAR DET KÖTT; PRIMA MÄNNSIKOKÖTT" skriker han så högt han kan.
Och OM det kommer katter? Ett 10-tal festar på resten av min kropp.
Efter några månader av utebliven hyra hajar dock Östersundsbostäder till. "Det här är inte acceptabelt!" säger Gunilla till sin kollega. Eftersom ingen svarar i min telefon tar de sig in i min lägenhet. Där möts de av en fruktansvärd stank... och massor med katter.
Japp, det ÄR så synd om mig just nu.
Så kommer katten att tassa fram till mig, där jag sitter livlös i min fåtölj omgiven av massor av papper. Katten hoppas upp på stolsarmen, nosar lite. Ja, den hade inte tagit fel. Det är bara att sätta igång.
Så slickar sig katten runt munnen. Visar sina vassa hörntänder. Nu hugger den mig i halsen. Liksom tar sats. Skinn är segt, käkmusklerna späns där under pälsen. Mer och mer äter katten. Den blir ivrig. Hoppar upp så att han lutar sig med framtassarna mot min axel och äter febrilt.
Efter ett tag är den mätt. Inte en bit till kan den få ner. Men katten är solidarisk. Den vet att kött håller inte länge, det är en färskvara. Efter att det han vilat lite i mitt knä tassar den ut genom fönstret. Nu ska katten hämta alla sina närmasta kattkompisar här i Östersund. "HÄR VAR DET KÖTT; PRIMA MÄNNSIKOKÖTT" skriker han så högt han kan.
Och OM det kommer katter? Ett 10-tal festar på resten av min kropp.
Efter några månader av utebliven hyra hajar dock Östersundsbostäder till. "Det här är inte acceptabelt!" säger Gunilla till sin kollega. Eftersom ingen svarar i min telefon tar de sig in i min lägenhet. Där möts de av en fruktansvärd stank... och massor med katter.
Japp, det ÄR så synd om mig just nu.
Kommentarer
Trackback