hittavilse

Ibland är man i en period i livet då man känner att man liksom måste hålla i alla små trådar som är en själv för att dom inte ska spreta iväg åt en massa olika håll. Det kan ju vara negativt men också bra. Ja, det kan kännas antingen bra eller dåligt, eller nåt sorts mellanting. Vissa saker man ställs inför är otroligt bra, man behöver utmaningar och så. Man måste göra saker man inte är helt nöjd med. Men det finns en sak som jag ogillar väldigt skarpt hos mig själv. Det är min mingelfobi. Man kan säga att jag ställs inför den väldigt ofta här.

Jag tycker det är kul att lära känna folk helt random. Ja, börja prata med folk i naturliga miljöer. Men när en tillställning går ut på att man ska mingla, då tar det stopp. Det är antingen alldeles för många att prata med på en gång att ingen hörs, eller så hörs bara en, eller så är det läskiga halvfulla samtal.

Dom läskiga halvfulla samtalen är jobbiga. Antingen visar det sig att man inte har någonting att prata om. Man kanske pratar om var man kommer ifrån och finns det helt enkelt inget mer att säga. Eller så märker man att man är ganska lika, men då ställs jag inför något sorts val. Det blir ett vägskäl där. Man går åt höger eller vänster. Inte politiskt då så klart. Men Jag känner mig otroligt ödmjuk inför den situationen. Det finns en mängd saker att ta hänsyn till där. Ska man hänge sig, och prata vitt och brett, eller ska man vara avvaktande och se vad som händer? Ska man blanda in andra i samtalet eller ska man hålla dem andra utanför? Ska man ställa frågor eller komma med påståenden?

Jag blir mest stissig i liknande situationer. Jag vill hem då. Jag tycker för mycket står på spel. Jag vill vara nykter när jag skaffar vänner.