hittavilse

Jahopp, inte sova alltså. Jag tror att det är för att jag hade en liten kris idag. Igen.

Jag vill förresten bara förtydliga en sak. Även om dessa kriser är mycket allvarliga, som allas kriser, så fnissar jag åt dom också. Detta gör dom inte till mindre kriser, men kanske inte så väldigt allvarliga. OM jag inte hade varit en drama queen hade man kanske kunnat kalla dem reflektioner. Som tydligen måste göras på natten.

I vilket fall. Vi läser om döden rätt ofta. Eller åldrandet. Vilket betyder död. Visst? Jag vet ju att vi alla ska dö. Det har jag vetat ganska länge. Men det blir obehagligt när det kommer svart på vitt. Som nån sorts jävla allmängiltig sanning. När jag läser om studier i sociologi, läser jag ju studier om mig själv. Jag kan dock inte rå för att jag råkar vara människa, men har jag bett om att bli studerad? Har jag någonsin bett om att vara den population varpå man kan applicera resultaten av deras förbannade stuider? Nope. Jag vill vara undantaget. Och min mamma och pappa och farmor och vänner. Och hunden.

Men tänk på det. Folk byter kanal så fort det är reklam för pensionssparning (förbannade jävla utsugarindustri, by the way). Lena Endre sitter där och filosoferar om "livet efter". Eller vad han nu heter, den där skärgårdsdocktorn. (Jag vet, jag vet lite för mycket om TV för att vara en person som inte har tv.) Och jag måste läsa spaltrad upp och spaltrad ner om åldrandet och de oundvikliga hälsoriskerna som kommer på köpet med livet för att klara av tentor som handlar om döden, fast man satt andra ord på dem. Akademiska ord. Som om man bryr sig om vad det heter när man sitter där på ålderdomshemmet med cancer, demens och diabetes.

Det handlar om att vi alltid, i alla tillfällen och skeden i livet slår ifrån oss döden. Vi kan sitta på någons begravning och intala oss själva att det inte kommer att ske med oss. Det är just det som är det jävliga, det finns inte ett förbannat skit att göra åt det. Nej. vi kommer inte kunna leva i all framtid, och det är inte minnet som räknas. Det spelar ju ingen roll vad vi gör. Hur mycket broccoli vi äter eller hur många förbannade mil vi joggar i kyla, regn och snålblåst. Visst är det komiskt. Visst ät det komiskt att man måste skriva det i en bok om sociologi också: (typ citat) Alla de miljarder som vi i väst lägger ut på skönhetsprodukter, potenshöjare och antioxidanter kommer inte att förhindra det oundvikliga; vi åldras och vi kommer att dö. Thank's Mr Giddens. Tack så jävla mycket ditt jävla ärsle.

Jag har ingen dödslängtan. Och borde jag tacka min lyckliga stjärna över att jag inte kan sova - jag får ju ut mer vaken tid av mitt liv?

Och vad gör jag av denna tid? Jo, jag grubblar över min egna död, denna katastrof som oundvikligen kommer att ske och jag läser Jackie Ferms blogg. Där. Där är den, ironin, detta underbara fenomen. (Kraxskrattar hela vägen till fonus hemsida, här ska väljas kista!) (fast det där var bara ljug, för jag är alldeles för vidskeplig för det)