hittavilse

Jag borde verkligen sluta att snusa. Jag borde verkligen. Jag har ingen som helst lust, är totalt o-mitiverad, men jag borde lägga av.

Anledningen är att det har blivit så jävla dyrt att snusa. Detta slog mig idag. Det har varit så sjujävla dyrt ett bra tag nu, men jag reagerar nu. Detta beror på att innan har jag haft råd att snusa, nu går jag på studielån, och nu vänder jag på slantarna, och det återkommer, denna chock på konusum, flera gånger i veckan.

41 kronor för en dosa. 41 jävla swedish crones. Det är verkligen mer än vad jag har råd med.

Men jag VILL INTE SLUTA. Jag får panik när jag tänker på det. Jag vill inte, vill inte vill inte. Jag hatar att sluta snusa, jag älskar att snusa.

Kanske folk som inte snusar har lite svårt att förstå detta - och det kan jag förstå, det är ju helt sanslöst dumt egentligen, om det nte hade varit så förjävla gott.

Jag kan tänka mig att sluta snusa om jag flyttar till ett utom-europeiskt land. Inom EU går det att postordra till sig snus, men det blir nog svårt om man bor utanför. Och visst - chansen är verkligen inte obefintlig att jag faktiskt flyttar, men inte förrän då ska jag sluta.

Men nu måste jag hitta ett fungerande system för att få det här att gå ihop. Varje gång jag slutar snusa - för att sedan börja igen, snusar jag dubbelt så mycket som innan. Det blir så, bara möljer in snus. Nu snusar jag far too much, minst sagt. Kanske en varannandags variant skulle funka... Eller bara på kvällen. Fast alltså. Fan. Jag vill egentligen inte. Men jag ska nog köra på det i morgon.

Jag blir så förbannad på allt prinsess-snack.

Varför vill man uppfostra sin unge till en liten mes? Jag fattar inte grejen med det.

Inte bara det. Om man klär en unge i genomgående vita och rosa kläder så kan de för fasen inte leka. "Oj, nej, lilla gumman, du blir skitig nu".

Det är år 2008 och folk fattar fortfarande inte att prinsessorna kommer att gå mot vissa negativa mål i framtiden. Att göra skillnad på tjej och kille i så låga åldrar är helt jävla sjukt.

Tack, jävla prinsess-mammor för att jag inte kommer att få lika hög lön som mina manliga kollegor i framtiden, tack så jävla mycket.

(Japp, jag ser bara i svart och vitt, och inser INTE att det finns andra faktorer till detta problem.)

Jag glömmer bort att blogga hela tiden, för jag har liksom vant mig av med det hela. Men nu, när jag egentligen borde städa, eller plugga eller andra viktiga saker kom jag på att "aaahh, jag har ju inte bloggat på jääätte länge, det är viktigare än allt annat".

Jag har tappat bort instruktionsboken till min inte helt okomlicerade kamera. Detta skulle man, om man vill, kunna se som ett tillfälle att inte bli styrd av en massa konstnärligt hämmande detaljer, men just nu är det bara irriterande. Vi har foto i skolan, och denna skola har bestämt sig för att bojkotta Nikon, och kör Canon rakt igenom. Det vill säga, likvärdiga kameror, men helt olika. Det betyder också att läraren inte riktigt har kollen på Nikon. Men det är sånt man får leva med.

Annars är jag ganska över lag sönderstressad. Fast, till skillnad från oftast, så har jag faktiskt tagit tag i en hel del och fått undan lite saker som tynger mina axlar. Det betyder att jag har pluggat, och läst, och strykigt under med lysande gul färg. Dessutom har vi nu tagit tag i vad vi ska göra där nere i lägren. Jag och två andra ska bli radiostjärnor. Ett media som inte är helt populärt i hela lärarkretsen, men det har vi bestämt oss för att skita i. Tänk vilken genomslagskraft det skulle kunna få, om vi kunde få en liten ynka programtid i p3 om Västsahara. Dessutom känner jag att jag har mer av ett "radioutseende".

Emm... Vad mer... Jo just det ja. Min dude kommer hem till mig på onsdag - 5 månader senare. Jag kan verkligen inte tro att det är sant. Usch, vad nervös jag blev nu då.

Idag efter gympan lade jag mig ner på sängen, drog på Sigur ros - och sov i två timmar.

Det är ju skitjobbigt att träna, och jag behövde sova. Inget fel i det.

Men va fan. Nu kan jag inte sova nu i stället. Så jävla piss alltså.

Jag är jävligt o-pepp idag. Jag vet inte vad det beror på. Jag borde egentligen inte alls vara o-pepp, jag har kollen nu. Är i kapp med både skola, hem och huvud. Tränade som ett litet fån i dag. Stod där och gjorde förödmjukande kombinationssteg och hann inte med att röra armarna i takt med benen. I detta nu sitter han som en gång var på andra sidan jorden på ett flyg hem till min sida av jorden. Det är bara 8 veckor tills jag själv sitter på ett flyg ner till Afrika, precis som jag vill. Men jag är inte pepp.

 Är inte det det allra minsta man kan begära av sig själv?

Det känns nästan så, men man ska inte ropa hej, som alla vet.

Men jag har städat.
Pluggat.
Socialiserat mig.
Sovit.
Promenerat.
Ätit.
Bäddat.
Tvättat.

Det känns bra. Det känns som att jag är i fas igen, som min mamma skulle sagt.

... en dag som denna gör vintern lite mindre olidlig så kan jag ändå känna att jag saknar sommaren lite...

... att mina bröst var håriga som en apas, och att bröstvårtan var formad ungefär som en kossas. Den va helt lång och hängde, och så blev det svettigt under.

När jag vaknade i morse var jag tvungen att kolla. Och nej, dom var som vanligt, tack gode gud.

Postat av: Antifeminist

 Jag har en kvinnlig vän som arbetat frivilligt med flyktingar på en "hemlig" sjukvårdsmottagning i MÅNGA år. Och hon berättade för mig hur många som ljuger om sina skäl. Något hon dock ej brydde sig om eftersom hon var lika naiv som du.

Svar: I Sverige finns runt 30 000- 70 000 papperslösa idag. 1 av 10 städare i Stockholm är papperslös. De arbetar för löner runt 20 kr i timmen, de flesta betalar också skatt. Det beror på att migrationsverkets system och skatteverkets är skilda från varandra. De har ändå inte rätt till sjukvård, får ingen pension och lever under ett ständigt hot att bli utvisade. De har svårt att hitta boende och lever ofta under fruktansvärda förhållanden. Om de hade kunnat hade de åkt tillbaka till sina familjer, sitt land där man talar språket de kan och har samma kultur. Tror du att det är "glammigt" att leva som gömd i Sverige? Tycker du att det är humant?

 Anledningen till att man "ljuger" om sina asylskäl kan vara lite olika. För det första har man en chans att berätta sin historia. Då ska allt stämma. Kan du på rak arm berätta vad du gjorde hösten år 2000? För det andra är det ofta människor som blivit utsatt för fruktansvärda övergrepp av myndighetspersoner, därför kanske man inte berättar vissa saker, pga. rädsla. Man kanske kommer från en kultur där kvinnor inte talar om vissa saker med män, eller inte alls, och om man då förväntas att berätta att man blivit våldtagen eller liknande för en man i Sverige är det kanske inte så märkligt att man håller käften. Tolkar är ofta dåliga. Dessutom är man antagligen ganska traumatiserad.

 Dessutom har migrationsverket ofta en mycket märklig uppfattning om vad som är ett säkert land. Ett exempel är Marocko. Enligt migrationsverket är det helt okej att skicka tillbaka personer från Marocko som har kritiserat regimen i sitt hemland, och man anser att kung Hassan den andre är en hyvens kille. I Marocko finns tre saker som aldrig får nämnas:

1. Kritik mot kungen.
2. Kritik mot Islam.
3. Att Västsahara skulle ha rätt till suveränitet.

Gör man något av detta sätts man i fängelse och kommer med mycket stor sannorlikhet att utsättas för tortyr. Det finns t om. marockaner som uttalat sig negativt om något av detta som blivit torterade av marockaner i Sverige. Trots det får man ingen asyl och tvingas att leva gömd.

Sen finns det såklart några få som söker asyl när de egentligen inte behöver skydd. Ofta från öststatsländer. Jag vet inte hur mycket du vet om världen, men ofta är det inte heller så jävla glammigt att bo i t ex. Ryssland. Arbetslösheten är enorm, klyftorna mellan fattig och rik minst lika enorm, rasism och nynazism är mycket vanligt, dessutom råkar de ha en korrupt styre. Om man kommer hit för att utnyttja vårt system, tjäna lite pengar för att kunna skicka hem till familjen eller vad fan man nu vill göra med pengarna, kan man inte få göra det då? De konkurerar antagligen inte med arbeten som du vill ha. Sortera trosskydd, eller städa tunnelbanor kanske inte ligger högst upp på din karriärstege?

Det är tydligt att du aldrig har träffat någon papperslös person. Uppenbarligen inga feminister heller. Jag har träffat ganska många under hösten, och jag kan garantera att de har inget lätt liv. Inget man strävar efter. Man vill få upphelållstillstånd, man vill arbeta, betala skatt och lära sig språket. Man vill få möjlighet till skydd och vård, man vill träffa sin familj. Ganska basala krav. Men uppenbarligen något du inte unnar dem.

 Varje onsdag klockan 17 demonstrerar Papperslösas Fackförbund utanför regeringen på mynttorget i Stockholm. De har varken sommarlov eller semester, de står där i regn som solsken, kom dit och stöd dem i kampen för mänskliga rättigheter.

Vi var som sagt på migrationsverket idag. Eller mig, som vi i svängen kallar det. Det är ju ganska lätt att rikta en viss kritik mot denna institution. Ja, man hör aldrig något bra, liksom.

En sak som slår mig när man pratar med olika representanter från mig är att det aldrig går att skylla på någon. Det är som om det skulle finnas en stor vålnad bakom hela verksamheten. Men det är faktiskt så att det är vi som är den vålnaden. Folket. Eftersom mig styrs av regeringen, och regeringen väljs av oss - folket.

 I vilket fall blir jag så upprörd när jag möter myndigheter, och när jag inser hur saker och ting ligger till - egentligen.

Idag pratade vi om flyktingar. Ja, som sig bör om man är på migrationsverket. I Sverige finns det egentligen bara ett sätt att komma in om man inte är från ett EU-land, och det är genom att söka asyl. Alla som söker asyl måste få en prövning. Det betyder att man behöver skydd, man tror sig inte vara säker om man återvänder till sitt forna hemland. Det kan vara för att man uttalat sig mot regimen i landet, är homosexuell eller bara råkar vara av fel ras eller religion.

Men det finns undantag. Sverige kan i vissa fall ge uppehållstillstånd till medicinska specialtister, forskare och, hör och häpna; atleter. Jo, för det är nämligen så att om man pysslar med ett yrke som ingen svensk kan så vill vi ha dem. Jag förstår resonemanget för läkare och forskare, men va fan, atleter?! Är det verligen nödvändigt?

 Nu menar jag inte att atleten inte borde få komma till Sverige. Jag är för en fri invandring, jag tycker att alla som vill bo i Sverige ska få lov till det - vilken anledning de än må ha. Jag ser mig inte som svensk, med vissa gränser som måste upprätthållas, jag ser mig som människa, och vill att alla ska ha samma rättigheter, skyldigheter och chanser i livet som jag själv har.

 Men om denna atlet tar en plats i Sverige som en människa med skyddsbehov skulle behöva tycker jag att det blir fel. Jamen, tänker kanske du, de som kommer till Sverige och behöver skydd får säkert det, blir det avslag så finns helt enkelt inte ett behov.

 Men då kan man fundera på en sak.

 Enligt migrationsverket så är det inte regelrätt krig i Irak.

Vad var det som mig missade, när hela världen, inklusive George W Bush har fattat läget?

 (Filmtips: War on Democracy av John Pilger)

Idag när vi traskade hem från offensiv folkbildning i den minst sagt krispiga vinterkvällsluften var det liksom nog. Det blev ett politiskt-inkorrekt-marathon.

- Jag vill köpa en rävpäls. En äkta död räv, med huvud och allt vill jag hänga runt min hals.
- Jag vill ha kött. Kött, kött, kött.
- Jag vill duscha oförskämt länge. Riktigt känna hur naturresurserna flödar över mig.
- Jag vill ha kött. Kött, kött, kött.
- Jag vill åka taxi. Ensam i en taxi. Bara för att.
- Jag vill ha kött. Kött, kött, kött.
- Jag ska lämna alla laddare i uttagen. Slösa.

Nu sitter jag här och vill bara skrika FITTA. Bara för att det är så fel. Det har blivit som ett tix. Ungefär som när man är i en kyrka och bara vill svära.

Det blir så ibland. Och man skrattar hysteriskt när man tänker på det.

Jag är så trött.

Tycker att vi har samma diskussion var och varannan dag i klassen, den går till ungefär så här:

Tystnad...

- Shit... Tänk att det var i morse vi var på migrationsverket... Känns som en hel vecka sedan.

Tystnad igen.

- Ja, fan alltså. Den här dagen har varit en hel vecka lång.


Förra veckan när vi var på mänskligarättighetersdagarna i Luleå kändes det som att dagarna gick i ett, som om tre dagar var en lång.

Jag tror inte att jag orkar mer nu.  I morgon tänker jag skippa antirasismföreläsningarna. Jag måste sova. Jag måste också skriva reportage om sverigedemokraterna och hitta kritik mot Polisario. Boka vandrarhem i Alger och möte med svenska ambassaden i Alger. Plugga genus och ringa pappa. Träffa Sara och sedan Jennie och Linda. Vara social och o-bitter. Det är så mycket nu.

Ja, med unge alltså?

Först tänkte jag att det var väl för väl att jag får mer moderskänslor för en apa än en liten människounge, men nu börjar jag tvivla. Jag är ju trots allt 24 år. Borde jag inte vara lite sugen?

Att flytta till en ny stad är alltid samma sak. Det tar tid att finna sin egna plats i den, och varje gång man gör det måste man bestämma sig för vem man ska vara i den här staden. Det här med identitet är så svävande. Den ändras med språk, upplevelser, vänner och sin omgivning.

När jag för första gången i mitt liv gjorde något helt ensam i våras blev allt så tydligt när det gäller det där med "vara sig själv". Jag trodde att jag skulle vara helt obunden. Att jag helt skulle kunna välja vad jag själv ville göra och för första gången i mitt liv inte ge blankaste fan i vad andra tyckte och tänkte.

Det va fett fel. Alla nya människor, som jag kom i kontakt med varken jag ville det eller inte påverkade mig. I vissas närvaro var jag en stark ung kvinna som rest till andra sidan av jorden. I andras var jag en söt liten tjej som försökte så gott hon kunde. När jag var runt en tredje blev jag helt enkelt störig, kaxig, uppkäftig och dryg. Någon såg mig som tystlåten och eftertänksam - då blev jag också det.

Det som var befriande var att under en så relativt kort tid kunde jag skifta så många gånger, och jag kunde faktiskt, om jag vågade och samlade kraft väldigt länge bryta upp de situationer jag själv inte föredrog. Det kan jag inte längre.

Nu bor jag här. Jag bor på internatet. Jag går i klassen. Jag umgås med den och den och den (när jag hinner). Jag är fast. Har jag sagt en sak ena dagen kommer jag att behöva stå för den dagen efter. Saker jag gör och säger samlas ihop och blir till "min personlighet" - enligt andra.

Vad jag menar är att när man är "fast" på ett ställe, på ett längre projekt måste man tänka så mycket på hur man uppfattas, eftersom detta kommer att följa mig så länge (ett år är väldigt länge för mig). Att gå i skolan, fullfölja den här kursen innebär att jag har gått med på det här, jag är den som andra vill se och nu finns det också bevis för det.

Jag har saknat min blogg. Jag börjar nu igen.