hittavilse

När jag tyckte att det såg som mörkast ut i sommarjobbssverige har jag nu fått två positiva nyheter. Inget jobb ännu, men i vilket fall goda nyheter. En som faktiskt ville ha mitt CV, och en som vill träffa mig. Jag vet. En ska inte ropa hej. MEN, det är i vilket fall inget blankt nej. Det är jag glad för. Thoho!

Äh. Det va inte så faligt. Nu ska jag gå till "stan".

Gud. Brunchrapporten. En bortskolkad dag. Apati. Självömkan.

Vissa dagar är en bara så förbannat trött på sig själv. Läs jag. Det är nu jag borde bedriva egenterapi på mig själv och peppa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! PffT. Fuck that.

Jävlar vad svårt det är att få till det egentligen. Och då är det inte ens nåt speciellt som har skitit sig. Det är liksom bara de där vardagssvårigheterna som ställer till det. Relationer. Relationen till mig själv. Till andra. Till supermånen. Gud. Jag upprepar. Så. Trögflytande.

Det irriterar mig också att jag såna oslagbara förutsättningar. Har bara skolkat bort två timmar. Herregud, jag borde njuta! Sov ut, av den anledningen att jag var trött. För att jag kollat på "en unge i minuten" och blivit arg. Helt naturligt. Solsken. Fin lägenhet. En sjö full med is. En symaskin. Pengar på kontot. Underbar pojkvän. Vatten i kran. Mat i kylskåpet. Till och med en förbannad köksradio så att jag slipper gå in till vardagsrummer för att dra på stereon. VAD FAN LIKSOM. VAD ÄR PROBLEMET?

Ingen aning.

Det finns inget problem. There is no spoon.

Bodil Malmsten igår. Kvinnan flyttar till Frankrike. Upptäcker när hon kommer fram att hon hade sig själv med sig. TROTS ATT HON FLYTTAT TILL FRANKRIKE. Jag drömmer om en rabatt. Tomatplantor. Men det kommer vara lika segflytande då. Precis som nu. I våras drömde jag om en större lägenhet. Men jag gör samma saker i en stor lägenhet som jag gjorde i den lilla. Jag vet det. För jag har testat så många gånger. Jag måste ju för fan bo med mig själv lika mycket i en stor lägenhet som i en liten.

Bodil och jag. Säger bara det.

eller dålig karaktär, trötta ögon och föreläsning i morgon. Aldrig mera datorn i sängen. Aldrig.

Jag har precis kollat på "en unge i minuten". Programmet gör mig, inte helt förvånande pissarg. Jag blir nervös inför den dagen jag ska föda barn, inte bara för den outhärdliga smärtan, utan också för mina vredesutbrott.

Det finns så jävla mycket märkliga saker här i världen, och vården är en av dem. HUR kan det vara okej att kvinnor som föder barn har sådan fruktansvärd smärta? Det FINNS sätt att lindra den, men det får en knappt. Kejsarsnitt t ex. Det finns fortfarande barnmorskor som säger att en bör undvika epudiral och om en inte ammar blir anknytningen sargad. Alltså. Jag undrar bara några saker. Har de funderat över hur anknytningen till barnen blir om mamman hela tiden oroar sig för att barnet ska få tillräckligt med mat. Eller om mamman oroat sig för smärtan under förlossningen hela graviditetstiden? Det handlar inte heller om att alla ska föda med kejsarsnitt, men valet, det fria valet att bestämma över sin egen kropp.

I vår kurslitteratur i psykologi ingick en bok om kris och utveckling av en gammal stofil som heter Johan Cullberg. Det finns mycket i den boken som är intressant, som det ofta gör i dålig litteratur, men kedjan är inte starkare än den svagaste länken. Cullberg menar t ex. att smärtlindring när en person ligger inför döden bör undvikas för att denne inte skall berövar processen och utvecklingen. Det är ju helt sjukt, det skriver väl varenda empatisk människa under på 2011. Men att kvinnor ska ligga dygn i streck och ha så ont att kroppen måste förtränga smärtan för att vår art skall föröka sig, det är det ingen som lägger större vikt vid.

Såg Bodil Malmsten i kväll i alla fall. Det var bra.

Och jaaa. Barn är söta, bla bla, det är ett mirakel blabla.