hittavilse

När jag kom ner till tvättstugan och höll på att vika tvätt gick min hjärna på högvarv. Hur kan jag göra detta tvättstugebesök extra långvarit? Hur kan jag dra ut på tiden. Min ögon föll i samma stund på den monsterstora, dammiga mangeln i hörnet. Och OM jag manglade. Denna perfektion. De släta plaggen låg på hög tills...

Min favorit tröja inte kom ut igen. Jag trodde för ett ögonblick att jag hade blivit galen. Var inte tröjan där från början? Är allt endast en illusion? Finns jag?
Men så insåg jag att det var sanningen. Mangeln hade ätit upp min tröja. Lite hjälplöst petade jag på den. Gav den onda ögat. Tänkte att jag kanske skulle strunta i den, låta den suga på min tröja tills den tröttnade. Men jag kunde inte, det var ju min favvotröja. Så jag fick förja meka. Dra och slita, plocka isär och rucka på konstiga grejer som antagligen kan äta upp mig också. Tillslut kom tröjan ut, som ett mirakel och jag hade som jag ville slösat bort lite pluggtid. Men nu numera har jag ett dåligt förhållande till manglar. Jag föraktar dem.

Nu lyssnar jag på Idir. Perfekt. Arabiska = jag fattar inte vad han säger, dessutom känner jag mig otroligt kitchig och jag kan inte påstå att det är särskilt bra, perfekt pluggmusik!

Nu har jag kommit igång en aning bättre med plugget. Funderar på att göra lite kaffe då jag fortfarande har lite matkoma.

... 19 minuter senare. Självdiagnostik; DAMP, ADHD samt något annat syndrom.

Jag kom ändå igång lite igår. Satt och brainstormade lite så att säga. Brainstorming känns förresten så otroligt 80-tal, gör det inte? Jag tror jag bara ska köra. Ska fundera ut nån vinkel, och sen kör jag stenhårt på detta. Så får det bli.

Sen gick jag i alla fall på gympa. Detta var ju bra, såklart, för det e ju bra att gympa. MEN. Men, det va så förbannat jobbit. Benböj kan kanske vara det värsta man kan utsätta sin kropp för. När jag skulle klättra ner från min loftsäng i morse fick jag kramp och höll på att ramla. För att inte tala om armarna. Fy i helvete! Det är inte bickarna (biceps för er som inte har kompisar som pluggar idrott, men själv föredrar jag att använda mig av fackspråk) utan dom som är bakom, trickarna tror jag. Dom är helt svullna! Jag lovar! Det gör ont på ett ganska skönt sätt, men det är ganska farligt. Det kan hända att när jag jag blir lite sur snart, när jag ska ta fram hemtentan igen, så kommer jag kunna skylla på att oj, oj, oj, jag har så ont i armarna!

Enligt min lilla planering ska jag i alla fall ha skrivit halva resultatdelen i min tenta idag. Klockan är nu 11.45. Det jag har ägnat morgonen åt hittils i punktform:

• Först snoozat på mobilväckarklockan i kanske en halvtimme
• När mördarväckarklockan drog igång (en sån där riktig som man måste trycka på för att den ska sluta ringa, som jag har placerat nere på golvet så att jag måste gå upp. Den har dessutom den värsta signal man kan tänka sig, låter som en brandvarnare ungefär) lade jag en kudde över huvudet för att dämpa ljudet och låg så i ca 15 minuter. Detta sker för övrigt varje morgon.
• Hoppat ner från sängen, trott att benen ska dö, satt mig i min gröna lilla fåtölj och glott ett tag.
• Drabbats av vuxenkris och insåg att nu är det verkligen dags att betala räkningarna. Detta medförde att jag var tvungen att ringa min moder och be om ekonomiskt bistånd, samt att krångla med överföringar från norskt konto till svensk. Mycket tålamodskrävande och irritationsframkallande.
• Läst Alex Schulmans blogg, Calle Schulmans blogg, Blondinbella, hennes killes blogg, Saras blogg, Katrin Zytomierskas blogg + några fler. Detta ur ett etiskt perspektik. Självklart.
• Facebookat
• Kokat kaffe och gjort mackor
• Vikt några klädesplagg
• Skrivit ett ganska omfattande blogginlägg som snart skall avslutas

Sådär ja. Det va väl det, ungefär. Nu ska jag försöka att klä på mig med mina söndriga armar och sedan kanske bege mig till skolan för att diskutera denna härliga tenta.

Glöm allt jag sagt. Hemtentan är nu i min hand och jag har fullständig panik. Jag hade fel, det är inte kul nån stans.

När jag gick i gymnasiet läste jag etologi - djurs beteende, typ. Då fick jag lära mig att nån sparvsort, jag kommer inte ihåg vilken, hade följande beteende:

Om sparven står inför ett dilemma, om den inte vet om den ska leta mat eller typ försöka att hitta någon att para sig med börjar den helt enkelt att tvätta sig i ren förvirring.

Jag är nu en sparv. Jag har väldigt många saker som jag borde göra, men i stället dundrar jag innanför dörren och loggar in på facebook så fort jag bara kan. Kul. Kul att ha en hemtenta framför sig och samtidigt inse att man har ett intellekt lika utvecklat som en sparvjävel.

Jag tror att det kommer att uppdateras en hel del på min blogg dom närmsta dagarna.

Då var det dags snart. Det känns som att luften darrar en aning. Det är liksom något på gång.



Det är dags för   h  e  m  t  e  n  t  a


Det är inte utan en aningens liten ångestkänsla jag inser detta. I morgon kommer uppgiften och sen är det bara att låsa in sig i en vecka.

Det jobbiga är att jag inte har en aning om hur detta kommer att gå till. Jag vet liksom inte vad jag ska förvänta mig. Vet inte vilken nivå det här ska ligga på. En annan sak som är drygt med skoluppgifter nu för tiden är att allt måste vara källkritiskt, sanning och strukturerat. Inte riktigt min grej. Jag vet inte hur man strukturerar, vill gärna spekulera och krydda den gråa sanningen en aning. Men icke.

Fast det känns liksom lite, lite spännande också. Någon vecka in i utbildningen satt jag och en annan tjej i min klass och liksom ville komma igång med plugget. Slita lite. Dricka massor av kaffe, vara vaken till mitt på natten och plugga tills ögonen glöder. Visst har vi vart tvugna att plugga hittills också, men inte som nu.

Fast en annan känsla som också är ganska stark är att jag vill bara bort. Länge. Ett år. Liksom, fattar ni? Bort, bort, bort.

Nu har jag gjort bort mig igen. Jag är så jävla bra på sånt!


Hahahahahaha, oh, så kul.

Det är snart vinter, men jag lever i vilket fall i sommaren.

Jag ska lyssna på nedan anslagna låt, plocka jordgubbar i Danmark, sedan vara en vagabond i Europa. Barfota. Det är en viktig del av allting. Jag har kommit fram till att om man är barfota är man lycklig. Och att man ska göra roliga saker på sommaren.

/>

Av någon anledning tyckte jag att det var en mycket smart idé att ringa herr Cypern igår mitt i natten och prata i alldeles för lång tid. Det kommer att bli en knapp månad, men det gör inget. Åh, fina människa!

Vi var i vilket fall på Plaza igår. Ja, alltså, Plaza är Östersunds bästa ställe, vilket säger en hel del om Östersund. Jag blir lite traumatiserad varje gång jag vart där. Det är som en liten, liten del av min själ dör varje gång.

Så vaknade jag i morse med sedvanlig ångest. Och tänkte, herregud, jag är fattig nu. Så hände en ganska rolig sak som kanske egentligen är för privat för att läggas ut på nätet, men va fan, skit i det. Mitt i all denna ångest ringer telefonen. Jag svarar ångestfylld och sömndrucket, och då är det studenthälsans sjuksyster Helen.

- Ja, hej, det här är Helen på studenthälsan
- Hej hej (klump i halsen)
- Jag ska bara säga att jag fått resultatet från testen och du har inte klamydia.

Haha, ja, så då försvann ångesten en aning, och allt kändes lite, lite bättre. Jag må hända vara fattig, men jag är inte fattig OCH klamydiasmittad. Ah, härligt.

Ja, det ska jag fan göra!

Jag är kanske inte känd för att vara den mest optimistiska människan som vandrar i ett par skor, men idag tog verkligen priset.

Vi hade intro genus idag och jag trodde inte att det var möjligt att människor kunde vara så urbota dumma i huvudet rent ut sagt. Nu kanske ni tycker att jag är orättvis och dömande, men i det här fallet måste jag faktiskt försvara mig med att det är faktiskt på sin plats.

Nä, jag kan inte ens förklara, jag har inga ord.

Så ja, nu är det slut. Nu ger jag officiellt upp hoppet för mänskligheten.

Alltså. Jag har under över ett halvår funderat över det här med patriarkat. Det tog mig ett tag att lista ut vad detta kryptiska ord egentligen betyder, men sen upptäckte jag nationalencyklopedins underbara värld.

patriarkat, samhällsvetenskaplig benämning på sociala system inom vilka kvinnor är underordnade män.

På vårt diskissionsforum på mittuniversistets studentportal förs en ganska krasslig debatt om feminism och queerteori. Eller ja, vi har inte kommit så långt att vi snackar teori. Men i vilket fall. Där kom det i vilket fall patriarkatet upp för ett tag sedan, och hur personen som skrev inlägget ifrågasatte detta.

Jag blir alltid helt stum när detta kommer upp. För även om det nu var så att jag inte riktigt visste vad detta ord betydde förrens bara för ett litet tag sedan har det varit som en självklarhet för mig att dom som bestämmer över mig, över mitt land, EU och världen är tjocka, vita män (okej, jag vet vet att Obama inte är en tjock vit man, men han är i vilket fall man). Om du frågar ett dagisbarn vem som bestämmer kan jag slå vad om att svaret antingen blir pappa eller möjligtvis kungen. Om jag ser utanför mitt eget samhälle, här i Sverige är det om möjligt ännu mer tydligt.

Jag blev så osäker på min sak idag, efter att jag hade läst inlägget, att jag var tvungen att fråga min nyfunna och kära vän Anna vad hon tyckte om patriarkatet.

- Du Anna, jag måste fråga dig en sak.
- Aah?
- Vad tycker du egentligen om patriarkatet?
- Ja, hur menar du nu?
- Ja, finns det? Tycker du att det finns?

Anna tittade frågande på mig. Det såg ut som att hon trodde att jag inte var vid mina sinnens fulla lag.

Jag förklarade varför jag kommit på denna tanke och vi funderade ett tag.

När jag har pratat med andra vänner om det här, som likt mig själv råkar vara kvinnor har det liksom inte funnits något att diskutera om. Det är självklart. Det är hittills bara män som jag har pratat med som inte tyckt att det finns något patriarkat och om det nu finns så är det inte intressant. Det är förlegat. Det är rabiata 70-tals feminister med massor av hår under armarna, på benen och mellan benen som snackar om patriarkatet.

Men. Är det inte väldigt lätt att bevisa att det finns ett patriarkat? Är det inte ett av de få sakerna man faktiskt kan mäta i siffror i den här diskussionen? Vilka bestämmer i det här landet? Vilka är de som är högst uppsatta inom företag? Och om det inte fanns något patriarkat, varför har vi då en never ending story om jämställdhet?

Visst är det sant att det inte ser ut som för 30 år sedan i Sverige längre. Vi har kvinnliga chefer och kvinnliga politiker. Men, om inte jag misstar mig (vilket jag faktiskt är ganska säker på att jag inte gör) så är de flesta kvinnor som är chefer idag så kallade mellanchefer. Det betyder att de jobbar häcken av sig, men har relativt lite makt. Och ja, vi har många kvinnliga politiker idag, men har inte makten flyttat sig väldigt mycket från politikerna till företagen - där de högsta cheferna med den slutgiltiga makten är just män?

Jag undrar allra ödmjukast varför detta är så svårt att se för killar? Jag vet att det kanske ibland kan verka som att jag är arg på alla män på hela jorden, men det stämmer faktiskt inte, om det är det dom tror. Jag tycker att alla förbannade könsnormativa roller är skit, både för kvinnor och män. Det är heller inte så att jag brukar umgås särskilt mycket med vita, feta, maktlystna manliga företagsledare, vilka jag tycker kan dra åt helvete, så det är alltså inte dom som har förnekat patriarkatet.

Ja, det är märkligt. Och så jävla typiskt, att jag inte kan sova, bara för detta patriarkat. Jävla skit patriarkat!

I våras, i slutet av folkhögskoletiden på Jakan hade jag nåt sorts panikartat behov av att fortsätta att vara krativ. Tvutusenfemhundra ideér hade jag då, som jag nästan alla har glömt bort. Det är bara en av dom som jag lite halvdant håller. antagligen för att det är enkelt.

Tanken grundar sig i vilket fall i att jag har tänkt på vad jag egentligen tycker om mig själv. Självbild? Jag har kommit på mig själv med att ha en otroligt dålig självbild. Det var när jag satt och kollade på bilder från när jag var mindre hemma hos mina föräldrar jag först kom på hur rent ut sagt puckad jag är ibland. På bilderna på mig själv som liten ser jag en väldigt söt liten lintott, och blev helt förvånad. Jag tyckte att jag var fruktansvärt ful som liten. Jag kommer ihåg hur jag kunde stå vid spegeln och granska mitt utseende, och då särskilt min näsa i timmar. Detta ledde till en mycket märklig sak. Eftersom att jag tyckte att min näsa var så fruktansvärt ful gick jag med min hand över den i tid och otid. Jag minns till och med att mina vänner brukade kommentera detta.
Den krativa delen i det här var i vilket fall att försöka att hindra det här, för jag gör fortfarnade så. Ser bilder från några år tillbaka och tänker, "men herregud, så farligt var det i ju inte!". Grundidén var i vilket fall att ta ett självporträtt om dagen, vilket jag inte gör, men i vilket fall ett i veckan. Det är ganska bra, då kan jag tänka, "nej, jag såg inte så trött och eländig ut i måndags egentligen".

Alldeles för någon dag sedan. Mycket dystert, men inga större missbildningar

 

En sak har jag funderat på. Ja, man kan kalla det en tes om man är en tråkig akademiker. Så jag gör väl det då.

Men det är ju så här va, att jag har en del erfarenhet av att flytta. Jag har gjort det den sista tiden en hel del, eller ja, sen jag slutade gymnasiet kan man säga att det har varit ett ganska återkommande fenomen i mitt liv.

Att flytta innebär inte bara ångest och panik och sjukt mycket städning, som jag fyllt min blogg många gånger med innan, det innebär också en nystart. Särskilt om man flyttar till en ny stad. Min första riktiga nystart var när jag flyttade till Uppsala från Österfärnebo. Då vad jag 16 och jag älskade det. Jag kunde vara vilken jag ville, men blev ändå mig själv tillslut på något konstigt vis och dessutom på gott och ont.

Jag har säkert reflekterat över det här innan, men den här gången har jag reflekterat över det lite extra. Man flyttar in till ett nytt ställe, första fasen är att man är obekväm och längtar hem. Det är inte så roligt, för man vet att det finns en massa outforskad mark, men man vet inte var den finns eller hur man ska ta sig in i den.
Sen kommer man till det roliga, förhoppningsvis. Nya vänner, nya ställen, ny kultur, nytt jag. Oh, man får så mycket idéer och man blir sprallig och man har det roligt. Det är fest och det är glamm och tjoho-tjohej.
Sen då? Jo, sen efter ett litet tag så stannar saker och ting upp. Allt är inte helt nytt fortfarnade. Det börjar snöa, blir mörkt på kvällarna, man känner igen sig själv och alla andra. Det blir ett litet bakslag skulle man kunna säga. Jag råkar befinna mig där nu. Det börjar dala en aning, och min lägenhet måste städas och soporna måste sorteras. Pisstrist ju!

Den häringa överskriften några inlägg längre ner tycks vara upprörande. Då vill jag förklara;

P r i o r i t e r i n g a r.

Piratpartister är egoistiska och själviska och elaka, tycker jag. Du kan snacka om din jävla integritet bäst du vill, kalla det kris, mig kvittar det, men finns det inte liiiite andra saker som brådskar? Typ kanske mänskliga rättigheter, EU:s förbålda säkerhetspolitik, flyktingmottagande (särksilt nu när vi förvåntar att få 200.000 klimatflyktingar inom något år till EU) och kanske klimatkrisen.

Ni kan sitta där och tjattra om eran förbannade rätt till att surfa på intenet ostört medans jordens befolkning kokar bort eller svälter ihjäl. Gör det bara. Jävla as.

Jahopp, då var det dags igen då; jag kan inte sova. Inte i natt och inte igår natt och inte natten innan det. Jag har gjort allt man kan göra för att underlätta sömn i kväll. Gick upp tidigt i morse även fast jag inte sovit särskilt länge. Va i skolan hela dagen. Vilade bara lite, lite när jag kom hem från skolan. Åt mat, Yogade, gick hem, kollade på film. Gick och la mig, efter ett tag kokade jag te och knaprade i mig några skorpor. Men icke.

Jävligt irriterande. Särskilt eftersom vi har temadag i morgon, och det skulle vara gött att inte vara halvdomnad på föreläsningarna. Dessutom ska jag till ridskolan. Och sen är det sopptorsdagen. Jag kommer aldrig att orka det.

Igår snöade det förresten, men snön är som tur är borta nu, bara lite kvar på taken.

Just det ja! Jag klarade tentan också! Pjuh!

Jag har just vart på ett möte angående klimatmötet i Köpenhamn. Östersunds alla fyra aktivister var där. WOOHOO, nu kör vi! Demo på lördag!

Idag var jag i Åre. Det snöade. Jag säger inget mer.



















Fy fan.