hittavilse

Alltså, allvarligt. Klockan är 05.06 och här ligger jag äntligen i sängen efter 45 minuters nattbuss. Är det värt det eller? Det kan man fråga sig.

Mitt svar är nej.

Det är faktiskt inte så jävla rockigt att vara ute på krogen. Inte ens en kväll som denna. Vi fick gå före på kön. Fuldansa och fyllekäka. Ändock är det trist, och jag vill hem.

Så nej det är inte värt det.

Nu ska jag sova tills jag vaknar. Hepp.

Vi har något mycket stort på gång. När jag i början av veckan lägger ut en länk på den här sidan vill jag att alla mina 7,8 läsare klickar på den och följer våran blogg på p3. Det är en förmaning, uppmaning, tvång. Kalla det vad du vill.

Den ska ligga på favoritlistan, uppfattas?

Gud vad jag hatar överklassfolk. Alltså. Det har sagts förut, och det tåls fan att sägas igen. Jag hatar hatar hatar hatar dem.

... eller kraschar det ovanligt mycket plan just nu?

Samma dag som jag åkte till London störtade ett litet privat plan. Jag åkte med ryanair, så jag var säker på att jag skulle dö just den dagen, då blir man lite skakig när man hör sånt.

Och igår störtade ett plan i Hudson river. Alla överlevde i och för sig. Men i vilket fall.

Jag ser ett sammanhang här. När jag precis kommit till Ecuador störtade ett plan i Venezuela.

Men det, liksom. Jag har inte googlat på flygkraschar, det råkar bara poppa upp just nu. Just nu när jag snart ska ut och flänga igen.

Shoppade förresten för ungefär 600 kr. på apoteket i går förresten. Förrådet av antibakteriell gel tog slut.

Jag tror jag dör.

Jag är så sjuk att det sjunger på sista refrängen nu. Ja, det är så illa.

Jag är förkyld.

Jag känner mig kränkt, förnedrad och lite utnyttjad.

I går var jag hos frisören, och hon hade en dålig dag.

Jag tycker alltid att det är lite obehagligt att gå till frisören. Jag kan liksom inte njuta så som alla andra verkar kunna. Tycker inte om när främmande folk sliter i mitt hår. Och det spelar ingen roll. Varenda gång jag är hos frisören får människan i fråga mig att känna mig som en usel människa.

"Oj, Guuuud vad slitet ditt hår är, du måste sluta med toffs"

"Du tvättar väl nte håret mer än var tredje dag?"

"Använder du ultra-super-mega inpackningen vid varje schamponering?"

Mina svar är alltid:

1. Ja jag vet, men jag gillar att ha det uppsatt.

2. Jo det gör jag, men jag looovar att försöka att sluta med det.

3. Nej, jag har inte råd. Men om du nu pratar tillräckligt länge om den så ska jag nog skrapa ihop 555 kr. och inte käka på en vecka.

Gårdagen var värre än värst. För egentligen brukar de inte vara så farliga, jag brukar överdriva, och känna mig obekväm trots att frisören egentligen är trevlig. Men hon igår. Hon såg på mitt hår med avsmak. Ja, det var vad hon gjorde. Hon skakade på huvudet och suckade. Drog upp hakan långt och himlade med ögonen. Och jag överdriver inte.

- Varför har du permanentat det?
- För att jag ville ha det lockigt.
- Åhh, det är så sliiitet.
-Ja, jag vet, det är för att jag permanentade det.
(Hon rynkarpå hakan)
- Gud vad slitet alltså.

Så frågade hon hur mycket jag ville klippa. Inte så mycket sa jag, jag vill ha kvar mitt hår. Okay sa hon, men jag tycker du borde klippa av allting. Men jag vill inte ha kort hår.

Rynkar på näsan.

Så sätter hon igång att klippa. Kammar upp allting på huvudet och klipper. Säkert 12 cm. klippte hon. Nu ser det ut som om jag har pottfrilla med lite längder. Jag bad INTE om det.

Jävla pisskärring.

Pricken över i:t var Peters kommentar om antifeminsiten. Jag fattar grejen, men vill bara påpeka att jag också är blond, och jag brukar väldigt sällan stå med ett plakat på centralstationen i Tantträsk (fast det händer ju såklart, men då e jag smashing och har nyrakade ben, bara för att förvirra). Fan också, hur kunde han få det första delen i det är inlägget där jag skulle plottra ner allt som är så underbart? Äh, kärlek till allt!

Det ser ut som ett helvete i mitt rum. Kläder och skit överallt. Disk. Koppar, you name it. Men det gör inget.

Jag ska nämligen åka till Skavsta alldeles snart och boarda ett flyg till Stansted. Om planet inte kraschar (litar inte på ryanair) så ska jag ta tåget till Liverpool street, och där kanske min man står och väntar. Om han inte gör det ska jag kasta mig in i ett tåg till Paddington station, och där står han om inte annat. Sedan ska vi springa så att håret flyger, över perronger och skit, för att komma med tåget mot Plymouth. Gud, vad exotiskt ändå, att ha en engelsk pojkvän.

Jag vet för den delen att jag har varit utanför all räckvidd för kontakt när det gäller precis allt de senaste veckorna. Jag tycker också att det är lite tråkigt, men snart börjar skolan och då ska allt vara som det ska.

Jag saknar min Sara förresten. Inte sån där hjärtskärande sakning. Du har det ju jätte bra och gör vad du vill och det sista jag vill är att du ska vara hemma här när det finns så många andra underbara stället att vara på. Men jag saknar dej i vilket fall, och det ska bli roligt att träffa dej... typ i vår, haha.

Näe, nu ska jag bege mig!