hittavilse

Jag får lite panik av facebook igen. Anledningen den här gången är vänner från det som har varit. Jag antar att jag är kall och konstig, men jag har väldigt svårt att hålla kontakten med vänner från resor, eller annan svunnen tid som ligger mig varmt om hjärtat. Det gör lite ont.

Jag vill inte att de ska vara här. I den vanliga världen. Dom är fortfarande där borta. Är det någon jag umgåtts mycket med och om vi hade det sådär underbart som det bara går att ha när det är tidsbestämt när det ska ta slut, ska dom alltid finnas där. Inte i vidrigt kalla och mörka Sverige eller i albumet på facebook.

Jag ligger här och vrider och vänder på mig omringad av sträva lakan i mitt lilla krypin. Tusen tankar svävar någonstans i hjärnan när jag plötsligt får en flashback stark och tydlig som om det var en blixt som levererat den till mitt minne.

Vi hade spenderat 9 timmar i en Landrover på färd genom Saharas ogästvänliga öken. Det var sista gången för ett bra tag som vi sett en asfalterad väg sedan vi svängt höger vid Rabbouni och endast haft horisonten som riktmärkte under hela tiden. Efter ett par timmar vände vår eminenta chaufför, tolk och kock i ett, Bendir, sig om och log sitt bredaste flin. Han pekade rakt framför bilen.

 - Look, the highway to Mauritania!

 Och så korsade vi den breda asfalterade vägen och fortsatte mot vårt mål, rakt ut i öknen. Kort därefter fick vi punktering. Då även extrahjulet var håligt tog det sin tid att laga det. Under tiden Bendir kämpade med däcket satt vi i bilen och knaprade kex med giftig jordgubbssmak och sörplade i oss chokladpudding utan sked.

Den algeriska öknen är till största delen grusig, gropig och kal. Det växer nästintill ingenting, men ibland kunde vi skåda getter och kameler som gnagde på de få torra stråna som växte vid någon underjordisk vattenådra. Vi hade kommit iväg sent, och Bendir var stressad. Man vet aldrig vad som händer i öknen sa han. Han ville komma fram innan mörkret skulle falla.

 Fram till Tifariti. Den största ”staden” i det fritagna Västsahara. Det var en magisk resa. Vi skulle besöka den del av Västsahara som faktiskt tillhör västsaharierna. Människorna som bor där lever i frihet. De är inte fångna i den marockanska ockupationen och inte heller av den olidliga tristessen i lägren (med det menar jag ingenstans att Västsaharier som lever i flyktinglägren är i praktiken fångar, de är fria att göra vad de vill, men väntar på att få tillbaka sitt land).

Vi skickade runt åksjukepillren mellan oss. Jag blir nästan aldrig åksjuk, men tänkte att det var lika bra eftersom det faktiskt inte fanns någon väg att köra på. Vi flög som vantar där bak och det sista jag ville var att må illa dessutom. Ca 40 minuter efter att pillret glidit ner i min strupe blev min hjärna seg som hallonkräm och jag lyckades somna som ett oskyldigt barn mitt i allt guppande och den skräniga, men underbara, sahariska musiken som strömmade ut i högtalarna.

Jag vaknade då vi stannade utanför militärbasen i Tifariti. Den kalla nattbrisen väckte mig ganska snabbt till liv och vi kånkade in all packning och mat till rummet vi skulle sova i. Ingen hade ork till att äta, inte ens till att dricka te hos Bendir. Vi bäddade snabbt ner oss i sovsäcka och filtar. Nätterna var kyligare än vad man kan tänka sig, så mössor och underställ var ett måste.

 Mitt i natten vaknade jag med ett mycket obehagligt magknip. Jag försökte somna om igen, men magen ville inte ge sig. Jag tog min ficklampa med vev på, och stapplade ut i mörkret. Utanför lyste den starkaste måne jag någonsin sett. Den var större än någonsin och färgade landskapet i ett blåaktigt sken. Jag kunde se molnen på himlen och bergen långt där borta efter det tomma stäpplandskapet, i horisonten. Husen framför kastade långa skuggor mot mig och min ficklampas sken klämtade i underläge. De få hus som finns i Tifariti hade stora svarta gap till fönster då elen stängs av vid tolv. Vinden tog tag i håret och det blev sådär svårt att andas som det blir ibland när det blåser mycket. Något skräp virvlade förbi mig i vinden, och jag har aldrig någonsin känt mig så liten i hela mitt liv.

Oj, när jag öppnade inboxen föll det trehundrasjuttiofem stenar från mitt hjärta. Jag ska:

1. Tillbaka till Oslo

2. Jobba på IKEA med alla mina gramla härliga arbetskamrater

Så underbert härligt. Oslo är och kommer alltid att vara grönare, skönare och ha bättre parkhäng än Stockholm (ja inte för att jag hängt så mycket i parker i Stockholm, men bara det säger ju en del).

Och, icke att förglömma, jag kommer att kunna spara pengar. Jag kommer inte ligga minus på kontot. Ahh.

Jag har snart stickat två stycken mössor. Har nog kanske aldrig varit så här stolt över mig själv innan. För övrigt händer det ganska mycket, nästan lite för mycket. Jag jobbar med alla projekt efter resan, söker högskolor och universitet samt har ångest över det, planerar för vad jag ska bo i sommar (och har ångest över det), funderar på kärleken i största allmänhet (och har ångest över det) och sist men inte minst är jag trött på snö.



Jag skulle mycket gärna vilja hitta ett övergivet hus ute i skogen och ockupera det och gömma mig där i ett år eller två. Men sånt går faktiskt inte för sig. Om man ska ha en mening i livet ska man faktiskt gå på universitetet och äta linsgryta varje dag i fyra år för att sedan betala av studielån för resten av ens liv. Jag vill faktiskt det. Det lockar mig en aning, men denna stress med ansökningar, personliga brev och för låga betyg gör mig nervsvag. Kan dom bara inte fatta att jag kommer att bli den bästa socionomen i mannaminne?

Det senaste halvåret kan fan dra åt helvete. Jag hatar det. det finns ingen som helst kärlek från min sida till det. Jag har inget som helst flow, vill jag bara be om att få tala om. Det går skit. Skit, skit, skit.

Fast idag såg jag på dokumentären om Olle Ljungström och det känns lite bättre nu. Man kan inte annat än att finna nya vägskäl i livet av lines som följande:

"Jag hatade det så mycket som pesten. Som medeltida kolera och Folkpartiet"

Det ÄR perfektion.

Jag fick mig en riktig smäll på käften i kväll. En sådan som gör att armarna och ryggen fryser till is. En sån som gör att man, även fast man inte röker i vanliga fall, måste ta en cigg. En sån som gör att man tappar förtroendet för män för en ganska lång tid framöver. Märkligt sånt där. Ena sekunden kan man utbyta kroppsvätskor, nästa med någon annan.

Dels har jag bitit sönder läppen. Men det var inte det som var viktigt. Jag lyssnar på samma låt. Har lyssnat på den konstant sedan flygresan från Alger till Barcelona. Sen var det tyst ett tag, men mest bara för att jag inte hade nått batteri på spelaren. Kom igång igen på flyget från Barcelona till Stockholm några dagar senare - och på den vägen är det.

Jag brukar vara lite sur på mig själv för att jag lyssnar sönder låtar, men jag ska sluta med det. Det är så underbart den tiden då låten är underbar. Och en gång var det en låt som tog minst 4 månader att lyssna sönder. Vissa tar bara någon dag eller så, men dom är helt enkelt inte värda mer än så.

Jag gissar att Honea med Lovers kommer att hålla i ett par veckor till. Den e bra, men inte som For The Widows In Paradise (osv.). Den har rekordet hittills, och den funkar fortfarande.

Nu har jag bestämt mig för att bli en snäll person. Ibland är det väldigt svårt att vara snäll, men då ska jag bli en sån som t ä n k e r innan hon talar.

Jag tror det bara handlar om mognad, jag är snart 25, helt enkelt mogen för att bli en snäll en.

Och sen ska jag lära mig att hålla käften. Särskilt på fyllan.

Jag förstår inte hur alla pallar att vara så snälla hela tiden. Jag måste börja intervjua folk om det. Komma på hemligheten. Tar dom lugnande? Äter bara mörkt bröd? Knarkar?

Jo, en sak till. När jag fyller 25 ska jag INTE ha någon fest. Det är inget att fira. Jag ska bara gå runt och vara snäll hela tiden den 3/7.