Byråkrati!
Sveriges genom tidernas tråkigaste föreläsning lider mot sitt slut. Min själ är död.
reflektioner. som tydligen måste göras på natten
Jahopp, inte sova alltså. Jag tror att det är för att jag hade en liten kris idag. Igen.
Jag vill förresten bara förtydliga en sak. Även om dessa kriser är mycket allvarliga, som allas kriser, så fnissar jag åt dom också. Detta gör dom inte till mindre kriser, men kanske inte så väldigt allvarliga. OM jag inte hade varit en drama queen hade man kanske kunnat kalla dem reflektioner. Som tydligen måste göras på natten.
I vilket fall. Vi läser om döden rätt ofta. Eller åldrandet. Vilket betyder död. Visst? Jag vet ju att vi alla ska dö. Det har jag vetat ganska länge. Men det blir obehagligt när det kommer svart på vitt. Som nån sorts jävla allmängiltig sanning. När jag läser om studier i sociologi, läser jag ju studier om mig själv. Jag kan dock inte rå för att jag råkar vara människa, men har jag bett om att bli studerad? Har jag någonsin bett om att vara den population varpå man kan applicera resultaten av deras förbannade stuider? Nope. Jag vill vara undantaget. Och min mamma och pappa och farmor och vänner. Och hunden.
Men tänk på det. Folk byter kanal så fort det är reklam för pensionssparning (förbannade jävla utsugarindustri, by the way). Lena Endre sitter där och filosoferar om "livet efter". Eller vad han nu heter, den där skärgårdsdocktorn. (Jag vet, jag vet lite för mycket om TV för att vara en person som inte har tv.) Och jag måste läsa spaltrad upp och spaltrad ner om åldrandet och de oundvikliga hälsoriskerna som kommer på köpet med livet för att klara av tentor som handlar om döden, fast man satt andra ord på dem. Akademiska ord. Som om man bryr sig om vad det heter när man sitter där på ålderdomshemmet med cancer, demens och diabetes.
Det handlar om att vi alltid, i alla tillfällen och skeden i livet slår ifrån oss döden. Vi kan sitta på någons begravning och intala oss själva att det inte kommer att ske med oss. Det är just det som är det jävliga, det finns inte ett förbannat skit att göra åt det. Nej. vi kommer inte kunna leva i all framtid, och det är inte minnet som räknas. Det spelar ju ingen roll vad vi gör. Hur mycket broccoli vi äter eller hur många förbannade mil vi joggar i kyla, regn och snålblåst. Visst är det komiskt. Visst ät det komiskt att man måste skriva det i en bok om sociologi också: (typ citat) Alla de miljarder som vi i väst lägger ut på skönhetsprodukter, potenshöjare och antioxidanter kommer inte att förhindra det oundvikliga; vi åldras och vi kommer att dö. Thank's Mr Giddens. Tack så jävla mycket ditt jävla ärsle.
Jag har ingen dödslängtan. Och borde jag tacka min lyckliga stjärna över att jag inte kan sova - jag får ju ut mer vaken tid av mitt liv?
Och vad gör jag av denna tid? Jo, jag grubblar över min egna död, denna katastrof som oundvikligen kommer att ske och jag läser Jackie Ferms blogg. Där. Där är den, ironin, detta underbara fenomen. (Kraxskrattar hela vägen till fonus hemsida, här ska väljas kista!) (fast det där var bara ljug, för jag är alldeles för vidskeplig för det)
Jag vill förresten bara förtydliga en sak. Även om dessa kriser är mycket allvarliga, som allas kriser, så fnissar jag åt dom också. Detta gör dom inte till mindre kriser, men kanske inte så väldigt allvarliga. OM jag inte hade varit en drama queen hade man kanske kunnat kalla dem reflektioner. Som tydligen måste göras på natten.
I vilket fall. Vi läser om döden rätt ofta. Eller åldrandet. Vilket betyder död. Visst? Jag vet ju att vi alla ska dö. Det har jag vetat ganska länge. Men det blir obehagligt när det kommer svart på vitt. Som nån sorts jävla allmängiltig sanning. När jag läser om studier i sociologi, läser jag ju studier om mig själv. Jag kan dock inte rå för att jag råkar vara människa, men har jag bett om att bli studerad? Har jag någonsin bett om att vara den population varpå man kan applicera resultaten av deras förbannade stuider? Nope. Jag vill vara undantaget. Och min mamma och pappa och farmor och vänner. Och hunden.
Men tänk på det. Folk byter kanal så fort det är reklam för pensionssparning (förbannade jävla utsugarindustri, by the way). Lena Endre sitter där och filosoferar om "livet efter". Eller vad han nu heter, den där skärgårdsdocktorn. (Jag vet, jag vet lite för mycket om TV för att vara en person som inte har tv.) Och jag måste läsa spaltrad upp och spaltrad ner om åldrandet och de oundvikliga hälsoriskerna som kommer på köpet med livet för att klara av tentor som handlar om döden, fast man satt andra ord på dem. Akademiska ord. Som om man bryr sig om vad det heter när man sitter där på ålderdomshemmet med cancer, demens och diabetes.
Det handlar om att vi alltid, i alla tillfällen och skeden i livet slår ifrån oss döden. Vi kan sitta på någons begravning och intala oss själva att det inte kommer att ske med oss. Det är just det som är det jävliga, det finns inte ett förbannat skit att göra åt det. Nej. vi kommer inte kunna leva i all framtid, och det är inte minnet som räknas. Det spelar ju ingen roll vad vi gör. Hur mycket broccoli vi äter eller hur många förbannade mil vi joggar i kyla, regn och snålblåst. Visst är det komiskt. Visst ät det komiskt att man måste skriva det i en bok om sociologi också: (typ citat) Alla de miljarder som vi i väst lägger ut på skönhetsprodukter, potenshöjare och antioxidanter kommer inte att förhindra det oundvikliga; vi åldras och vi kommer att dö. Thank's Mr Giddens. Tack så jävla mycket ditt jävla ärsle.
Jag har ingen dödslängtan. Och borde jag tacka min lyckliga stjärna över att jag inte kan sova - jag får ju ut mer vaken tid av mitt liv?
Och vad gör jag av denna tid? Jo, jag grubblar över min egna död, denna katastrof som oundvikligen kommer att ske och jag läser Jackie Ferms blogg. Där. Där är den, ironin, detta underbara fenomen. (Kraxskrattar hela vägen till fonus hemsida, här ska väljas kista!) (fast det där var bara ljug, för jag är alldeles för vidskeplig för det)
Man är sig själv närmast
I flera veckor har jag letat efter den här låten. Den om mig! Tänk att någon har gjort en låt om min totala perfektion. Min sommarnacke och lena hud!
Jag letade frenetiskt på spottan, men så idag förståd jag, efter en sista youtube sökning att det var ju Carlson med ett s, och då slipper man sliskiga dansbandslurkar. Så låt mig presentera, den eminenta Magnus Carslon med låten Elin. Lyssna och njut!
Jag letade frenetiskt på spottan, men så idag förståd jag, efter en sista youtube sökning att det var ju Carlson med ett s, och då slipper man sliskiga dansbandslurkar. Så låt mig presentera, den eminenta Magnus Carslon med låten Elin. Lyssna och njut!
Gulp
Lättnadsplugget infann sig inte idag. Det känns inte alls så bra faktiskt.
Herregud!
Ja, jag vet, jag borde sova, men inte än, tydligen.
I alla fall, efter att den här bloggen först givit mig panik och ångest, började jag läsa den. Det är mycket intressant att läsa en läkarstudents blogg för en hypokondriker nämligen. Liksom intressant att veta hur dom tänker, dom där som ska rädda liv. Det inger också ett visst lugn att veta att det åt minstonde finns en blivande läkare som har någon sorts empatisk förmåga. Jag läste en massa nu, precis nu, och så såg jag en sak som upprörde mig mycket starkt. Skruttet (jag antar att det är taget) berättar att på en föreläsning har hon fått höra att en människa behöver kroppskontakt 9 gånger om dagen för att må bra.
Herregud! En BRA kroppskontaktsdag för min del genererar max 3 kroppskontaktstillfällen, och då blir det flyktiga kramar, tops!
Nu slopar jag genast mina guldfisksplaner och dammar av hundplanerna igen! Ännu ett argument för införskaffandet av en pudel! (Skönt att jag kunde se nåt positivt i det här i vilket fall) (Och JA, jag har för avsikt att blunda för terminen med utlandspraktik.)
I alla fall, efter att den här bloggen först givit mig panik och ångest, började jag läsa den. Det är mycket intressant att läsa en läkarstudents blogg för en hypokondriker nämligen. Liksom intressant att veta hur dom tänker, dom där som ska rädda liv. Det inger också ett visst lugn att veta att det åt minstonde finns en blivande läkare som har någon sorts empatisk förmåga. Jag läste en massa nu, precis nu, och så såg jag en sak som upprörde mig mycket starkt. Skruttet (jag antar att det är taget) berättar att på en föreläsning har hon fått höra att en människa behöver kroppskontakt 9 gånger om dagen för att må bra.
Herregud! En BRA kroppskontaktsdag för min del genererar max 3 kroppskontaktstillfällen, och då blir det flyktiga kramar, tops!
Nu slopar jag genast mina guldfisksplaner och dammar av hundplanerna igen! Ännu ett argument för införskaffandet av en pudel! (Skönt att jag kunde se nåt positivt i det här i vilket fall) (Och JA, jag har för avsikt att blunda för terminen med utlandspraktik.)
apropå...
... kackerlackor (Blattaria eller Blattodea). Visste ni att det finns över 4000 arter av kackerlackor och att runt 40 av dem lever i hus? De finns i alla möjliga klimat, från öken till tropiska skogar (jag har dessvärre erfarat både och, och kan därmed bekräfta denna informations tillförlitlighet). Man kan även vara allergisk mot kackerlackor (vilket jag anser mig själv vara då jag bryter ut i panik var gång jag får syn på en), det kallar insektsallergi. Dom kan vara mellan 1-11 cm långa. De är allätare, äter alltså både vegetariskt och animaliskt, nattaktiva och en av de äldsta insektsarterna - vilket tyder på att de troligtvis kommer att klara sig bra i framtiden också. Man kan, trots att folk betraktar kackerlackor generellt sett med avsky, ha nytta av kackerlackor, inom t ex. forskning. Det svenska ordet kackerlacka började användas kring 1750 och härstammar från det nederländska ordet kakkerlak och spanskans cucaracha. Och när vi ändå är inne på det svenska - det finns kackerlackor även här - skogskackerlackan. Den lever dock bara i skogens undervegetation och kommer sällan på besök i våra hem. Skogskackerlackan mäter 7-11 mm och finns i hela vårt långa land. Allt detta enligt Wikipedia och Anticimex hemsidor. Dröm sött!
Just nu - det maniska stadiet
Mitt under tentaveckan just nu. Det kommer kanske inte som någon överraskning att jag just nu befinner mig i ett brus av vad som synes evigt mörker, död, fukt och kackerlackor. Jag tror att jag vet någonstans att det kommer att kännas bättre i morgon, för jag tycker mig kunna se ett visst mönster i detta.
Först flumm-pluggar jag. Det betyder att jag sporadiskt under kursen läser lite av den angivna litteraturen och tar för givet att det kommer att ordna sig. Ta det lugnt när man kan är parollen. Detta håller på tills i början av tentaplugget.
Sedan kommer jag in i det maniska stadiet, det är nu jag inser att jag har flummpluggat hela kursen och egentligen inte kan någonting. Jag vet hur snacket går i kursen, men jag har ingen som helst insikt om vad det egentligen handlar om. Panik, mani och ångest utbryter då, vilket leder till (trots min förundran över mitt eget beteende, då jag egentligen förväntade mig motsatt reaktion från mig själv innan jag började plugga) att jag sitter fasligt många timmar och matar, matar och åter matar in kunskap.
Efter det, hoppas jag, och tror lite grann, att lättnadsplugget infinner sig. Det betyder att när man i grupp sitter och går igenom kursen och vad man tror att man bör veta, och vad man tror att föreläsaren anser att man bör veta för att klara tentan, känner att man tror att man vet vad man bör veta. Detta innebär en otrolig lättnadskänsla. För hoppningsvis slappnar man då av, fäller ner axlarna och har tid över för en promenad längs sjön, handla mat, och andra vardagssysslor som man nu inser är en lyx.
Först flumm-pluggar jag. Det betyder att jag sporadiskt under kursen läser lite av den angivna litteraturen och tar för givet att det kommer att ordna sig. Ta det lugnt när man kan är parollen. Detta håller på tills i början av tentaplugget.
Sedan kommer jag in i det maniska stadiet, det är nu jag inser att jag har flummpluggat hela kursen och egentligen inte kan någonting. Jag vet hur snacket går i kursen, men jag har ingen som helst insikt om vad det egentligen handlar om. Panik, mani och ångest utbryter då, vilket leder till (trots min förundran över mitt eget beteende, då jag egentligen förväntade mig motsatt reaktion från mig själv innan jag började plugga) att jag sitter fasligt många timmar och matar, matar och åter matar in kunskap.
Efter det, hoppas jag, och tror lite grann, att lättnadsplugget infinner sig. Det betyder att när man i grupp sitter och går igenom kursen och vad man tror att man bör veta, och vad man tror att föreläsaren anser att man bör veta för att klara tentan, känner att man tror att man vet vad man bör veta. Detta innebär en otrolig lättnadskänsla. För hoppningsvis slappnar man då av, fäller ner axlarna och har tid över för en promenad längs sjön, handla mat, och andra vardagssysslor som man nu inser är en lyx.
This is Jämtland
Bitterfittan kommer till stan!
Vi skulle ha pluggat, men vi tog en promenad istället - ty det är viktigt att motionera kroppen också. Det blev en sväng förbi Jamtli. Jag vet egentligen inte vad Jamtli är, ibland är det utställningar, julmarknad, och mest helt tiden kan man klappa på hästar och får. Vi fick frost på ögonfransarna och suckade djupt över Jämtlands skönhet. Det finns ingen bättre än att skjuta problemen framför sig, särskilt inte om man har en sån fin utsikt.
Welcome to Russia (eller, om man så vill; min utsikt (som är världens bästa)
Thank you, thank you, you're far too kind
Slösurfade och hamnade på den här bloggen. Hen skriver följande om sin tentaperiod. Kortfattat; 10 dagar innan tenta börjar hens hysteriplugg, detta innebär att vakna 06.30, endast äta gröt, frukt och godis. Läsa alla böcker samt göra alla gamla tentor som ligger ute.
Sånt får mig att få panik. Jag hade inte panik. Allt var under kontroll, tills nu. Jag inser att det är ca8 dagar kvar tills min nästa tenta, och jag har inte ens börjat tänka på tentaplugg. Skummar lite kapitel här och där och går på föreläsningar. Tills för cirka 10 minuter sedan hade jag verkligen läget under kontroll, nu inser jag att jag inte alls har det.
Sånt får mig att få panik. Jag hade inte panik. Allt var under kontroll, tills nu. Jag inser att det är ca8 dagar kvar tills min nästa tenta, och jag har inte ens börjat tänka på tentaplugg. Skummar lite kapitel här och där och går på föreläsningar. Tills för cirka 10 minuter sedan hade jag verkligen läget under kontroll, nu inser jag att jag inte alls har det.