hittavilse

Jag tar tillbaka lite. Jag är visste rastlös. Eller jag blev det i förrgår tror jag. Mycket jobbig känsla. KOllade flyg till lite varstans. Det kostar ju väldigt lite att flyga. Skrämmande lite egentligen, men jag kan inte låta bli att känna en lättnadskänsla över det. Vår jord må vara på väg att koka bort, men jag känner att nomaden i mig kräver lite rörelse.

Sorgligt nog vet jag att det inte kommer att gå. Jag ska plugga i vår. Jag ska vara hemma. Jag ska inte rymma från några problem, och jag ska inte få känna frihetskänslan den här våren. Det är jag och mörkret i Norrland som blir kvar.

Jag slits mellan ytterligheter hela tiden. Jag vill bara sitta hemma i min gröna fina stol, eller så vill jag längst bort på jorden. Ibland känns till och med jorden lite liten. Men det går väl över, det gör allt, till och med livet.

Sitter uppkrypen i mammas soffa. Nyduschad och nyäten med en chokladkaka bredvid mig. 80-tals musik på radion. Är väldigt nöjd efter två väldigt mysiga dagar med min fina Sara. Pulkaåkning i går och en sömnlös och viskig natt inatt. Perfekt. Är perfekt trött. Inte så att jag vill grina och bara sova, men slipper den rastlösa känslan. Såg att jag har vart hemma i över en vecka nu. Känns lite konstigt länge. Snart är det plugg igen. Imorgon träffas jag och Lisa (men risken finns att det blir mer stickning än pluggning). Ja, skit samma, vi har ju en hel dag för tentaplugg, och det är banne mig jul nu. Jag måste slappa och äta, så är det bara.

Sprang ner till tåget, tur att det bara tar några minuter från prästgatan till stationen. Det var bara -10 i morse, och kändes riktigt milt. Jag har skaffat mig perspektiv. Känns sunt.
Klockan 08.00 rullade tåget från stationen söderut. Medans vi passerade storsjön, djupa skogar och åkermarker steg solen utanför vagnens fönster. Först i nyanser, svart blir djupblått, blir lila, blir klarare. Sedan syns solen och allt utanför får mer liv än bara konturer. Frosten på träden lyser vit. "Som på ett vykort" skulle min mamma säga, det tar hon alltid till när allt är så vackert att det inte längre blir verkligt. Jag har verkligen blivit vuxen nu.
Det går för fort. Vi har redan passerat Gävle, jag skulle gärna sitta här ett par timmar extra. Men Stockholm närmar sig med stormsteg. Det kommer trots allt bli härligt att se alla gå på snabbspolning, medans jag går sakta, sakta längs gatorna. Det ska bli härligt att strunta i att plugga, även fast det egentligen är vad jag ska göra.
Och på tisdag vänder det. Då kommer dagarna sakta, sakta att bli längre och jag är inte säker på att jag vill det. Mörkret suger energi, men det ger också en ursäkt. Det har en vaggande effekt. Hösten och vintern är lugna och sävliga, medans våren och sommaren är rastlösa och spattiga.

Över hälften av vår klass kommer att missa två lektioner på kursen vi har nu. Detta beror på att dom har lagt kursen över jul, och den sista lektionen är den 22:a. Jag kan tycka att detta är lite inhumant, och jävligt puckat, särskilt för ett universitet beläget i Östersund där nästan alla studenter är inflyttade. Men skit samma. I och med att jag är en av dem som kommer att missa måndagens och tisdagens lektioner gick jag fram till föreläsaren idag och frågade om det fanns några instuderingsfrågor. Till detta hör också att denna man inte finner någon anledning att lära sig att lägga upp information från föreläsningarna på studentportalen, så har man missat en föreläsning så har man verkligen missat den.

Så vad svarade han då?
Jo, han sa; " Instuderingsfrågor. Nej. Nej, det är lite väl gymnasienivå."

Tack för den liksom. Jävla as.

Jag är så glad idag att allt blir alldeles glimmande. Det är svinkallt ute, i vilket fall för en stockholmstjej, -13 grader. Idag när jag kom ut från Kärnan (stadens eminenta köpcentrum) och såg upp mot strålkastarljuset flög små iskristaller runt i luften och gjorde att hela den svarta himlen glittrade. Det biter i kinderna, och det är minst 2 par strumpbyxor och raggisar som gäller. Det är hala fläckar under snön som ligger på lur, rätt som det är halkar jag till. Kastar ett skamset öga för att se om någon sett snedsteget, sen traskar jag vidare upp mot universitetets guldockrafärgade klocktorn. Går en promenad nere vid storsjön. Ser om isen vill lägga sig snart. Det borde ske snart, det har varit kallt länge nu. Funderar ut små egensnickrade teorier om isens egenskaper, fast jag har ingen aning. Går hem, tänker; snart, snart kan man gå över sundet till Frösön på fem minuter.

Sista dagarna taket knakar när grannen ovanpå har sex. Sista dagarna jag suckar över odiskad disk i köket/hallen (jag har en så kallad integrerad lägenhet (detta skall läsas med bitter ton). Sista dagarna jag pulsar upp i -10 grader och snålblåst till skolan. Sista veckan med bonde söker fru sammankomster. Äta rester. Städa - så att det blir trevligt att komma tillbaka. Fixa allt som måste fixas med som har skjutits på framtiden.

Så väntar nästan tre veckor av vila, köttmat hos mamma (jag ska käka så jävla mycket kött så att jag får halsbränna i jul. Det är det julen är till för, att äta väldigt mycket kött förstår ni) och besök hos mycket efterlängtade Sara. När man sover hos Sara går man alltid upp i tid (eller hon tycker att det är sent, men det blir tidigt för mig) och sen äter man frukost och så myser man runt i myskläder tills man bestämmer sig för att göra nåt annat. Då kan man gå ner på Uppsalas fina lilla gågata och fika. Det är så fint, livet med Sara!

Men som sagt. En vecka med föreläsningar i det faktiskt inte så jätte farligt ointressanta ämnet Vetenskapsteori och metod. Det beror förresten endast på läraren. Har jag sagt att jag starkt ogillar dom två första lärarna vi hade? Ni är säkert inte alls förvånade över det, men en dag då jag orkar ska jag berätta varför. då ni!

Sen... Sen börjar den efterlängtade vårterminen. Vi har blivit utlovade en lugnare 2:a termin av just 2:a terminare. Det skulle vara mycket välkommet från mig sida. Men nu då. Nu är det bara till att hålla ut dom sista mördarlånga dagarna som för det mesta leker natt i en heeel vecka!

Jag upptäckte just precis att mitt ex:s namn hade blivit blått igen på fejjan. På ett av MINA foton fanns han, BLÅ. Han har varit svart i över ett halvår, och jag trodde att det betydde att han inte fanns där längre. Jamen, jälvklart var jag tvungen att klicka på det där blåa namnet. Mycket roande att se alla bilder från Sydamerika där jag stod bredvid när han knäppte dem. Ännu mera roande att jag finns med i samma album som tjejen han var tillsammans med samtidigt som mig. Jag mår fysiskt illa av honom, även om det inte händer lika ofta nu som då. När ska det gå över kan man ju fråga sig.

Fast. Kanske lika bra att det hände då. Tänk om jag hade fött hans barn innan jag fick reda på det?!

Det kunde alltid vara värre och nu ska jag käka Fajitas med Jennie.

Alltså. Jag kan inte dricka alkohol längre. Det går inte! Igår, efter avslutad tenta skulle vi så klart bli fulla, eftersom att det är så man gör när man just har skrivit en tenta, man ska tydligen göra så. Det jobbiga var att jag inte ens var full, jag drack bara lite granna, men, självklart vaknade jag i morse, bakfull och ångestladdad. Jag är allergisk! Fy.

Nu tror jag iofs inte att det bara har med alkoholen att göra. Att man bor i ett jävla svart hål med nio soltimmar i november hjälper föga. Jag får panik på det här! Som svenne går halva året åt att HÅLLA UT, stå emot självmordsimpulserna och se solen sjunka ner i horrisonten vid kvart över 2. Det är faktiskt misär att det ska vara såhär.

Jag har lyssnat konstant på Kent i en veckas tid nu. Två låtar. Tur att jag inte har nån sambo, hen skulle bli galen. Jag undrar lite om jag känner mig som 14 år igen, eller om jag minns när jag var 14. Lite svårt att hålla isär, men det känns generellt sett bra. Jag har saknat Kent.

I morgon har vi tenta och jag har inte panik. Jag tror att det beror på att jag verkligen har pluggat den här gången. Vinnande koncept. Men jag kan fortfarande inte förstå det här med att plugga 8 timmar på en dag. Det är ju meningen att man ska göra det, eftersom det här är heltidsstudier men det finns inte en chans i helvetet att man (läs: jag) kan sitta koncentrerad så länge. Idag insåg jag att det jag inte kan i dag kommer jag inte kunna i morgon heller, så jag gick och köpte matsäck. Dessutom har hela jag kliat idag, skitmärkligt, jag har inte kunnat sitta still för att det har kliat överallt. Jag skyller på PMS. Det gör jag alltid när jag lider av oförklrbara företeelser.

Nu - bota halsbrännan med mat.