Skit ska skit ha
Det är mycket som har avhandlats inatt. Eller egentligen bara den evigt återkommande feministdiskussionen. Den vill aldrig ta slut. Jag blir lite uppgiven. Ja, egentligen mest hela tiden. Vi enas ju alltid om att det finns ett stort problem, måste vi egentligen vara eniga om var roten till problemet ligger? Det finns många andra frågor där vi vet exakt var orsaken till problemet ligger, men inte mycket händer för det. Bilar förstör miljön – folk tar ändå bilen till jobbet mitt i staden. Minor skadar civil befolkning – miljoner minor läggs ut per år. Disken börjar lukta illa efter ett tag i diskhon – folk diskar i vilket fall inte efter sig. Vi trasslar in oss i diskussioner utan slut, kommer med märkliga motargument, förnekar, och sedan står vi där, med ett stinkande berg av blödande, rostiga och förtryckta kvinnor. Det är faktiskt summan av kardemumman. Det finns inga motargument. Sanningen är den att 80% av världens kvinnor har blivit grovt misshandlade av män. Det är udden av allt. Och vi har modet att sitta på en balkong med fin belysning och grubbla.
Kanske en gubb-skatt vore till sin rätt? Det kostar ju trots allt mycket pengar med vård för alla dessa kvinnor, och pengar verkar ju vara det enda som har något genomslag i vårt samhälle.
Kanske en gubb-skatt vore till sin rätt? Det kostar ju trots allt mycket pengar med vård för alla dessa kvinnor, och pengar verkar ju vara det enda som har något genomslag i vårt samhälle.
Nu får det vara nog
Jag ska sova nu. Och i morgon ska jag vakna. Och då ska det vara en jävligt mycket bättre dag än vad det har varit idag. Det är ett krav.
Over and out.
På repeat
- Neutral Milk Hotel (särskilt "King of corrot flowers, part one")
- Bright Eyes
- Anthony and The Johnsons
- Iron & Wine
- Mano Negra
- A Hawk and a Hawksaw
Spotify in my heart
Jag vill inte prata om midsommarafton, eftersom jag inte firade jävla midsommar utan satt hemma i soffan och kollade på en spelfilm om bröstcancer och käkade choklad med hela hasselnötter i eftersom det inte finns sweitzernöt i det här förbannade landet. Nu när jag är igång kan jag också meddela att jag dessutom tröstshoppade på lördagen eftersom jag även då var helt ensam.
Nej, andas. Det jag ville berätta var att jag än en gång älskar spotify. Åhh! Det är så underbart med spotify. Och jag vet att alla vet et här redan. Men allvarligt, är det inte sjukt! All musik man vill ha! GRATIS! När som helst!
Nu har jag spenderat otaliga timmar med att göra en låtlista som är helt otrlolig. Här snackar vi efterforskning. Jag har t om surfat i flera timmar på last.fm och kollat nya band, så över hälften av banden på min låtlista har jag ingen aning om vilka det är. Åh!
Fast nu ska jag jobba.
Nej, andas. Det jag ville berätta var att jag än en gång älskar spotify. Åhh! Det är så underbart med spotify. Och jag vet att alla vet et här redan. Men allvarligt, är det inte sjukt! All musik man vill ha! GRATIS! När som helst!
Nu har jag spenderat otaliga timmar med att göra en låtlista som är helt otrlolig. Här snackar vi efterforskning. Jag har t om surfat i flera timmar på last.fm och kollat nya band, så över hälften av banden på min låtlista har jag ingen aning om vilka det är. Åh!
Fast nu ska jag jobba.
Jag måste sluta läsa cancerbloggar
Det finns inget så uppslukande som cancerbloggar. Nu missar jag snart solen ute i parken om jag fortsätter så här. Det är ju inte det dom vill, cancerbloggerskorna, dom vill ju sitta där bredvig mig, men om dom inte kan det vill dem att jag ska njuta av livet medans jag kan. Dessvärre gör cancerbloggarna det motsatta med mig.
Jag blir helt manisk när det gäller vimmelmamman. Jag har följt henne i snart ett år. Och då snackar vi allvar. När jag var i Västsahara var vår egen blogg på p3 prioritet ett när internet ville funka, och vimmelmamman prio 2. Ja. Jag följde alltså vimmelmammans liv (hon skulle faktiskt precis operea levern då) under min vistelse i flyktinglägren. Och ja, man kan kalla det här för en paradox.
Nej. Solen, innan molnen kommer.
Jag blir helt manisk när det gäller vimmelmamman. Jag har följt henne i snart ett år. Och då snackar vi allvar. När jag var i Västsahara var vår egen blogg på p3 prioritet ett när internet ville funka, och vimmelmamman prio 2. Ja. Jag följde alltså vimmelmammans liv (hon skulle faktiskt precis operea levern då) under min vistelse i flyktinglägren. Och ja, man kan kalla det här för en paradox.
Nej. Solen, innan molnen kommer.
Oslo, mitt älskade Oslo
När jag hade spenderat första dagen på det nygamla jobbet kom jag hem, slängde mig i soffan och grät en liten skvätt.
Den här gråten kom inte för att jag inte gillar mitt jobb. Det är faktiskt det enda jobbet jag inte känt att jag aldrig mer vill dit efter att jag slutat. Nej, tårarna kom för att det kändes som att det kanske var tvärt om. Tvärt om på det sättet att plötsligt fick jag en förnimmelse om att de senaste 1½ åren kanske var en paus från var jag egentligen hör hemma, och inte tvärt om. Att jag kanske bara drömt att jag vart borta i fjärran länder och lärt mig tusen gånger mer än vad jag hade gjort om jag stannat kvar. När dörren slog igen bakom mig i hallen fick jag en knytnäve i magen.
Du kommer aldrig komma in på din skola. Du kommer aldrig få de jobb du vill. Du ska leva så här. Du ska varje dag komma hem och undra om det verkligen är så här det ska vara. Om det är meningen att livet ska vara så här.
Så sov jag i några timmar och vaknade upp ur en mardröm då Stockholm brann och allt blev bara ännu värre. Fönstren låg mörklagda och där utanför mullrade trikken förbi. Den nya lägenheten såg beige ut och ljuden från barnen som leker på innergården var främmande.
Men så gick jag ut på Oslos gator. Jag gick till grönsakshandlaren på andra sidan gatan. På de få metrarna till grönsakerna lyfte Oslo mig upp från någonstans i underjorden till högt upp i skyn. Vackra, vackra myllrande Oslo. Fina, färglada hoppfulla Oslo.
Jag älskar Oslo. Det är en djup, sprudlande kärlek som bara en stad kan ge. Oslo är nästan som en mänsklig gestalt som visar sig i träden i parken, fasaderna på husen, och någonstans i djupet av ögonen hos dess invånare.
Den här gråten kom inte för att jag inte gillar mitt jobb. Det är faktiskt det enda jobbet jag inte känt att jag aldrig mer vill dit efter att jag slutat. Nej, tårarna kom för att det kändes som att det kanske var tvärt om. Tvärt om på det sättet att plötsligt fick jag en förnimmelse om att de senaste 1½ åren kanske var en paus från var jag egentligen hör hemma, och inte tvärt om. Att jag kanske bara drömt att jag vart borta i fjärran länder och lärt mig tusen gånger mer än vad jag hade gjort om jag stannat kvar. När dörren slog igen bakom mig i hallen fick jag en knytnäve i magen.
Du kommer aldrig komma in på din skola. Du kommer aldrig få de jobb du vill. Du ska leva så här. Du ska varje dag komma hem och undra om det verkligen är så här det ska vara. Om det är meningen att livet ska vara så här.
Så sov jag i några timmar och vaknade upp ur en mardröm då Stockholm brann och allt blev bara ännu värre. Fönstren låg mörklagda och där utanför mullrade trikken förbi. Den nya lägenheten såg beige ut och ljuden från barnen som leker på innergården var främmande.
Men så gick jag ut på Oslos gator. Jag gick till grönsakshandlaren på andra sidan gatan. På de få metrarna till grönsakerna lyfte Oslo mig upp från någonstans i underjorden till högt upp i skyn. Vackra, vackra myllrande Oslo. Fina, färglada hoppfulla Oslo.
Jag älskar Oslo. Det är en djup, sprudlande kärlek som bara en stad kan ge. Oslo är nästan som en mänsklig gestalt som visar sig i träden i parken, fasaderna på husen, och någonstans i djupet av ögonen hos dess invånare.
När du minst anar det
Igår hände det!
När jag och Malin promenerade mot centralen, och befann oss på broarna vid slussen.
Vi flanerade och småpratade och hade det allmänt trevligt. Så stolpar det fram en bekant människa.
Det är det som var grejen. En BEKANT MÄNNISKA. Någon som man säger: "Nämen HÄÄÄÄÄJ. Huuuuuur är det med dej?" till.
Och sedan kallpratar man lite i nån minut, för att tillslut ursäkta sig och säga att man måste springa. Det har aldrig hänt mig innan i Stockholm, och det är väl själva fan att det ska hända nu, när jag ska flytta igen.
När jag och Malin promenerade mot centralen, och befann oss på broarna vid slussen.
Vi flanerade och småpratade och hade det allmänt trevligt. Så stolpar det fram en bekant människa.
Det är det som var grejen. En BEKANT MÄNNISKA. Någon som man säger: "Nämen HÄÄÄÄÄJ. Huuuuuur är det med dej?" till.
Och sedan kallpratar man lite i nån minut, för att tillslut ursäkta sig och säga att man måste springa. Det har aldrig hänt mig innan i Stockholm, och det är väl själva fan att det ska hända nu, när jag ska flytta igen.
Alla hade en vän med en bil
... och jag tog en fotoserie på ett dass. Ett mycket vackert dass beläget i Gränna.
Kladdkakefunderingar
Jag har inte gjort ett skit idag. Jag kom hem i morse efter ett trevligt besök i innerstaden, var utelåst eftersom min pappa hade låst dörren och gått sin kos med hunden och tröttare än döden.
Tillsist kom jag in, käkade ägg och sov ett par timmar. Vaknade av en sprakande brasa och en hund som låg på mina fötter. Såg ut genom fönstret. Regn. Skönt att var inne, skönt att inte göra någonting. Kanske läsa en bok? Kanske prata lite i telefonen? Kanske läsa en miljon bloggar?
Ja. Ja. Ja.
Igår var jag så sur på allt, men idag ser jag på livet med glans i ögonen. Och kladdkakan står i ugnen och hallonsåsen på spisen. Idag ska jag vänta tills den svalnat och blivit sådär perfekt. Så som kladdkakan bara bli om den fått svalna.
Tillsist kom jag in, käkade ägg och sov ett par timmar. Vaknade av en sprakande brasa och en hund som låg på mina fötter. Såg ut genom fönstret. Regn. Skönt att var inne, skönt att inte göra någonting. Kanske läsa en bok? Kanske prata lite i telefonen? Kanske läsa en miljon bloggar?
Ja. Ja. Ja.
Igår var jag så sur på allt, men idag ser jag på livet med glans i ögonen. Och kladdkakan står i ugnen och hallonsåsen på spisen. Idag ska jag vänta tills den svalnat och blivit sådär perfekt. Så som kladdkakan bara bli om den fått svalna.
Heja Obama
Det har hänt något stort idag! Obama har citerat Koranen och sagt några ord på arabiska. Det är märkligt, jag vet, men saker som detta gör mig lycklig, det ger mig hopp. Dessutom yttrade han i vilket fall ytte-pytte solidaritet för Palestinierna.
Jo, jag fattar att detta bara är väldigt lite. Som en fis i rymden, men jag tror att det betyder oerhört mycket.
Jo, jag fattar att detta bara är väldigt lite. Som en fis i rymden, men jag tror att det betyder oerhört mycket.
Intifada Saharawi - El Aáiun till Stockholm
I förrgår manifesterade jag med Nätverket För Ett Fritt Västsahara mot marockos ockupation och brott mot mänskliga rättigheter I Västsahara utanför marockanska statens turistbyrå vid Humlegården i Stockholm. Det var en tyst och fredlig manifestation. Vi stod i drygt en timme precis vid deras skyltfönster med bakbundna händer, silvertejp för munnen och plakat runt halsen innan den marockanska ambassaden fick dit polisen som fick oss att flytta till andra sidan vägen. Personal från den marockanska ambassaden och turistbyrån filmade och tog kort på oss med jämna mellanrum. Vi svarade endast genom att göra V-tecknet med fingrarna vilket är det tecken som Västsaharier brukar använda sig av.
Att manifestera utanför butiken känns som det minsta vi kan göra. Dels för att visa solidaritet med de Västsaharier som vågar deltaga i den Fredliga Intifadan som startade 2005 då de flesta dom varit aktiva nu är fängslade eller skrämda till tystnad. Men också för att visa den Marockanska förtryckarregimen att vi är medvetna om situationen och trots att vi är ganska få kan vi skrika högt och nå ut långt.
Manifestationen pågick i två timmar. Samtidigt som vi stod med plakat och Mehlfor (de västsahariska kvinnornas kläder) delade några ut flygblad och några fotade. Flygbladet var en omvänd "reklam" för Marocko där vi bland annat informerade om tortyrceller vid populära turistmål och situationen för de Västsaharier som bor på ockuperat område samt i lägren. Efter ett tag kom några ut från butiken och delade ut egna propagandablad om Marocko. Det hela blev ett pinsamt skådespel från den marockanska turistbyråns personals sida som talade klarspråk i sig - Marocko har mycket att dölja.
Det är otroligt skönt att göra något praktiskt för kampen för ett fritt Västsahara. Det kan vara dystert att bara läsa om alla orättvisor, och man känner sig lätt maktlös. Jag känner att glöden, och energin att fortsätta kämpa blir stakare när jag känner att man kan göra något med sin kunskap och förhoppningsvis förmedla den till någon. Det gör mig också så fruktansvärt upprörd att tänka på att Västsaharier aldrig skulle kunna göra något liknande i sitt hemland utan att bli torterade och fängslade.
Att manifestera utanför butiken känns som det minsta vi kan göra. Dels för att visa solidaritet med de Västsaharier som vågar deltaga i den Fredliga Intifadan som startade 2005 då de flesta dom varit aktiva nu är fängslade eller skrämda till tystnad. Men också för att visa den Marockanska förtryckarregimen att vi är medvetna om situationen och trots att vi är ganska få kan vi skrika högt och nå ut långt.
Manifestationen pågick i två timmar. Samtidigt som vi stod med plakat och Mehlfor (de västsahariska kvinnornas kläder) delade några ut flygblad och några fotade. Flygbladet var en omvänd "reklam" för Marocko där vi bland annat informerade om tortyrceller vid populära turistmål och situationen för de Västsaharier som bor på ockuperat område samt i lägren. Efter ett tag kom några ut från butiken och delade ut egna propagandablad om Marocko. Det hela blev ett pinsamt skådespel från den marockanska turistbyråns personals sida som talade klarspråk i sig - Marocko har mycket att dölja.
Det är otroligt skönt att göra något praktiskt för kampen för ett fritt Västsahara. Det kan vara dystert att bara läsa om alla orättvisor, och man känner sig lätt maktlös. Jag känner att glöden, och energin att fortsätta kämpa blir stakare när jag känner att man kan göra något med sin kunskap och förhoppningsvis förmedla den till någon. Det gör mig också så fruktansvärt upprörd att tänka på att Västsaharier aldrig skulle kunna göra något liknande i sitt hemland utan att bli torterade och fängslade.
S A H A R A L I B R E
Sultana Khaya blev så brutalt torterad av den marockanska polisen under en demonstration mot ockupationen i Marrakech att hon förlorade ena ögat. Sultana är en av många Västsaharier som blivit brutalt misshandlad och torterad av marockansk polis under fredliga demonstrationer.
Foto: Sarah Philipsson (bild 1,2,3) Saharalistan (bild 4)
Det verkar som att jag har börjat prata med folk
istället för att skriva här. Känns bra. Fast nu har jag lite tid över. Liten update:
1. Jag hatar fortfarande män. Ja, man skulle kunna säga att jag är den största manshataren som någonsin funnits, bitter är jag också. Ska leta reda på SCUM-manifetstet (Society for Cutting Up Men av Valerie Solanas) och sedan skrida till verket. Detta kan alla mina manliga vänner intyga då jag alltid försöker att kväva dom med en kudde när dom sover.
2. Skolan är slut och jag har tappat mitt sammanhang, men igår var jag till Oslo med lite grejer och jag älskar, bara älskar den staden.
3. Världen är full med små under till människor och dom ger mig styrka och hopp för framtiden.
5. Jag har inte röstat än, men det ska jag såklart. Och det borde just DU, DU, DU också göra.
6. Vandaliseringskampanjen av Gina reklamer har tagit sin början. Nu KÖR VI!
Ja, och så fortsätter det...
1. Jag hatar fortfarande män. Ja, man skulle kunna säga att jag är den största manshataren som någonsin funnits, bitter är jag också. Ska leta reda på SCUM-manifetstet (Society for Cutting Up Men av Valerie Solanas) och sedan skrida till verket. Detta kan alla mina manliga vänner intyga då jag alltid försöker att kväva dom med en kudde när dom sover.
2. Skolan är slut och jag har tappat mitt sammanhang, men igår var jag till Oslo med lite grejer och jag älskar, bara älskar den staden.
3. Världen är full med små under till människor och dom ger mig styrka och hopp för framtiden.
5. Jag har inte röstat än, men det ska jag såklart. Och det borde just DU, DU, DU också göra.
6. Vandaliseringskampanjen av Gina reklamer har tagit sin början. Nu KÖR VI!
Ja, och så fortsätter det...