hittavilse

Jag och Anna satt på Tingshuset idag. Anna har vart på en förläsning om healing i förrgår. Jag är mycket nyfiken. Så säger jag; "Amen, jaha, hur gör man?" Och samtidigt sätter jag ihop handflatorna mot varandra och härmar henne som hon tidigare visat med brinnande blick och sagt "Ja, det känns som om det är kola som klistrat ihop sig mellan händerna".

Jag sitter ett tag, och känner att det blir varmt i handflatorna. Sen ökar jag avståndet en bit mellan händerna. Det känns som händerna vore två olika magneter, sånna som inte vill höra ihop.

Inte ett dugg jävla märkligt, men ändå är det det. Jag ska gå på kurs.

Jo just det ja. Jag kollade på en Iransk film idag också, The stoning of Soraya M. Kolla på den. Sen tycker jag att vi ska förändra världen tillsammans. Aaah, men jag går och sover nu då. PÖSS.

Jag är på dåligt humör. Det känns som att ingenting någonsin kommer att bli bra! Jag hatar den här känslan. Känslan av att känna att det skulle kunna gå, men det finns inte resurser. Det går bara inte. Inget speciellt mål, det gäller bara precis allting. Det gäller mig själv och allt runt omkring mig. Jävla fitt-värld det här. Usch, så ensamt!

Nu ska jag gå och drömma mardrömmar. Så det då. Fuck.

Mördarklockan hade precis ringt i min lilla lägenhet, och jag hade krålat mig upp i sängen för lite morgonpasset och morgonstickning när jag fick mess från Sara som frågade om jag var vaken. Jag älskar att morgonprata! Särskilt med Sara, fina fina Sara. Nu är det grejer som händer, eller hur? Jag får chills.

Vi pratade i alla fall på, och sedan la vi på, och jag mös ner mig i sängen och började sticka igen. Då ringer det på dörren och jag fattade ingenting. Sen kom jag på att dom håller på att måla om i koridoren och jag har skrivit på en lapp på min dörr att dom får gå in och måla dörrkarmen med huvudnyckel. Där ligger alltså jag i min loftsäng, med bara trosor på kroppen. Jag fick såklart panik, och klädde på mig i turbofart, och precis när jag fått på mig sista tråden på kroppen öppnade han dörren.

Nu sitter jag här, helt rufsig i håret och surar, dessutom med publik.

Det snöar och är alldeles underbart tyst och isolerat utanför fönstret. Jag sov i 12 timmar i natt och känner mig som en ny människa. Gick till ett café, där jag fortfarande väntar på pluggkompisar, men dom är lite sega. Jag tror i och för sig att jag får mer gjort om jag sitter här själv, så det får gärna dröja ett litet tag till. Jag bara pluggar och pluggar! Jag är så duktig!

Men det bästa är all snö! Det har snöat hela dagen - och det här är inte stockholm, det kommer (antagligen) inte vara plusgrader om någon dag och en massa slask! Lovely!

När man öppnar dörren möts man av en täckjacka stor som ett lik. Tung som ett lik. En stor ryggsäck full med skrynkliga kläder. Om man följer den smala hallen in till det lilla rummet med persisk matta som täcker den brunspräckliga plastmattan ligger raggsockor, tofflor, badrock, handduk, filtar, väskor, böcker, ja - allt vad man kan tänka sig. Till vänster, under sängen sitter jag. Helt upp och ner, lutad mot ett hårt stolsben och bara glor rakt ut i luften. Lyssnar på samma låt 300 gånger. Grannarna får hata mig bäst dom vill.

Men det gör inget. Hade det vart i går, dan innan det eller ett år sen hade jag städat. Hittat makarna till raggisarna och ställt bäckerna med ryggarna utåt i bokhyllan. Men skit samma. Om man skulle göra en cat-scan av min hjärna skulle den se precis lika ut. Det spelar ingen som helst roll hur mycket jag städar mina 19 kvadrat, det kommer fortfarande att vara stökigt där inne.

Tentan är färdig och utskriven och inskickad till urkund. Jag har säkert fuskat utan att veta om det, men vem fan orkar bry sig? Den här tentan har dödat en del av min själ och nu känner jag mig alldeles tom och livlös. Det är sant! Varenda droppe energi är totalt slut. Idag satt jag hela dagen på biblioteket och sörplade i mig en hel termos med kaffe. Det är inte bara min själ som är död, min mage är totalt död. Jag kommer få men för livet.

Inte för att tentan blev särskilt bra, jag vet inte ens om den blir godkänd, för jag vet inte riktigt hur man skriver en tenta, men fy fan i helvete vad jag har vart duktig. Jag har verkligen aldrig pluggat så här mycket i hela mitt liv innan. Jag trodde inte att det var möjligt! Jag blir alldeles sorgsen i hjärtat av hur många hemtentor som görs här i världen, och hur mycket samlad energi det ligger bakom dom, och så gör man inget mer med dom! Ja, dom är ju tråkiga också, så man kan knappast göra nån utställning av dem. Hemtentor är lite som roadkill. Ligger där på vägkanten och ruttnar bort med ett hjulspår över ryggen. Mycket sorgligt.

Mjo, jag kan väl kanske erkänna att det var lite att ta i att fundera på att hoppa av skolan efter en hemtenta. Ganksa typiskt mig. Jag tror jag är ganska dramatisk egentligen, har inte tänkt på det innan.

Idag har jag i vilket fall jobbat som en liten dåre och fått massor gjort, bara syfte, bakgrund och metod kvar. Oh, just det ja, måste korta ner en sida också.

Yes, i morgon blir det färdigt tror jag!

Dessutom ska jag hämnta mitt PASS, för här ska dras till Cypern. Så utomordentligt impulsivt!

Nu är livet allt bra överjävligt. Fy i helvetes jävla piss. Det är så jävla-piss-helvetes-jävla-fitt-jävligt att skriva hemtenta.

Ett stort problem som jag har är att jag inte ser något som helst jävla negativt i att ge upp. Det känns som att många har problem med sånt, att ge upp alltså, och står och stampar och stampar i många fall på samma ställe. Not me. Det kan kanske vara därför jag aldrig kan få ett förhållande att funka och det kan kanske vara därför jag hittills inte har nån förbannad jävla högskoleutbildning, för att jag ser ingen som helst jävla stolthet i att fortsätta med saker som det är helt tydligt att dom inte funkar. Jag är så otroligt nära att bara skita i allt nu. Tre år av det här? TRE ÅR! Ingen frisk människa utsätter sig för sånt.