hittavilse

Jag gör ingenting. Jag producerar inget viktigt. Ingenting. Jag lever inte livet. Jag dör. JAG DÖR, sakta sakta sakta DÖR JAG här i Oslo av oviktighet och obetydlighet. Hallå, är det ingen som ser det? Att jag tynar bort här borta i väst. Om 2 veckor och tre dagar kommer jag att vara en pyyytte pytte version av mig själv. Min pappa kommer nästan råka trama ihjäl mig på dörrmattan. "hallå, hallååååå, pappa HÄR jag är här" kommer jag att säga med Nils Karlsson pyssling - röst och min pappa kommer sörja i hela sitt liv att han har en pyssling-dotter som har krympt på grund av tristess och oviktighet.

Mmmh, så är det faktiskt.

En sak gnager i mig. Jag fixade ju nästan allt viktigt till skolan för några veckor sedan, som jag berättade om.

Det är bara en sak kvar. Man skulle kunna säga att den saken är ganska viktig:
Studiefinansiering (jag vill inte skriva lån för då får jag ont i magen) (aj)

Det är jätte krångligt, man måste ha Bank Id och jag fattar INGENTING. Vad hände med alla papper? Jag saknar papper!

(I "morse" när jag vaknade hae jag glömt bort Eline och Agnes röster det kändes helt hemskt, men nu känns det lite bättre)

Idag tänker jag på "slavarbete". Alltså t ex kinesiska arbetare som bor på sin fabrik, får inte komma därifrån och syr t ex. billiga HM koftor åt oss. Dom som gör dessa koftor och sånt lever faktiskt som slavar. Dom får inte lämna fabriksområdet, jobbar farligt många timmar om dagen, kvinnor blir ofta våldtagna, det är en osäker arbetsplats mm mm mm mm mm. Detta är fakta, inget påhittat, det är rätt och slätt så livet ser ut för många, och det är det vår välfärd bygger på. Man måste inte vara geni för att räkna ut detta, inte heller ekonom.

Man kan ha massor med argument, och man kan studera nationalekonomi och man kan säga si och så, och man kan se gråskalor och man kan säg att detta bygger upp land men jag undrar:

Finns det något som försvarar att folk lever i misär för att vi i nord ska ha det bättre?

JÄVLAR vilken hurbulle jag va alldeles just precis.

Vaknade. Drig mig alldeles för länge. Gick upp. Drog på mig springskorna. OCH UT OCH JOGGA. Helt sjukt ju. Jag fattade inte själv vad som hände.

Nu ska jag duscha och sen ska jag fika med en kompis. Ja, det ska jag faktiskt, och hon är inte på låtsas, utan en helt livs levade själ. Gosh, jag är populär.

Jag är ju singel (som alltid) (och antagligen för evigt). Men så idag tänkte jag att jag skulle kolla utbudet i Östersund på spraydate. Ja man måste ju ha kollen. Man måste ju veta vad man ger sig in i.

Fy i helvete.

Det kommer inte att gå väl.

Inte nog med att nästan alla är 35+, ALLA bara ÄLSKAR friluftsliv och skotrar också. Jag gillar ju spetiga söderkillar som sitter i parken och funderar.

Är det bara jag, kanske. Men trots att jag är hälften till 50 kan jag få hysteriska jag-längtar-efter-min-mamma ryck. Det har jag nu. Jag vill krama henne och känna hennes underbara mammalukt.

Jag har nu varit ensam i ca 3 timmar. Max tre timmar, antagligen mindre. Det börjar inte bra. Gick till frisören och är nu ännu en gång hårvåldtagen.

Den här gången har var det mitt fel. Det är minst lika kort som sista gången och jag ser ut som en gammal tant. Får knappt upp det i en tofs.

NÄE, nu vill jag bara grina!

Jag står inför ett problem.

I morgon åker Jaque och Jennie med tåget ut i stora Europa och kommer inte tillbaka på tre veckor, och då flyttar jag hem. Det betyder att jag kommer att bo ensam i 3 veckor här.

Det är ganska skönt på ett sätt. Att ha själva ägenheten för sig själv, men själva problemet ligger i de lediga dagarna. Jag har ett mycket stort problem med att göra saker själv. Och att ta mig för att göra dessa saker. Sitta i parken, ensam? Äta frukost på café, ensam? Gå på promenad, ensam?

Andra verkar verkligen njuta av att vara ensamma, och göra saker bara med sig själv som sällskap. Där håller jag inte med. Jag känner mig obekväm.

Men jag antar att jag får ta och lära mig helt enkelt.

Ibland förvånar jag mig själv. Jag har gjort så mycket de senaste dagarna, fixat liksom. Annars brukar det ta mig alldeles för lång tid att ta mig för att ens betala räkningar, eller svara på mail. Men sedan i söndags har jag fixat med skolan, alla bekräftelser och sånt och fått mig en liten, liten, liten lägenhet i Östersund, sagt upp mig från jobbet, fixat med skjuts hem från Oslo, och sedan upp till Östersund, SAMT nästan köpt mig en cykel för 300 kronor.

Tänk! Min egna lägenhet på 19,5 kvadrat med kokskåp och toalett. Även om jag inte sett någon bild på den, och fått intrycket av att det ska vara ganska sunkig, så är det så underbart! Åh, vad jag ska fixa!

Jag skvatt nästan till lite när jag läste det.

"Jag är så glad för din skull Elin, du ska bli något!"

Saras ord beskrev en precis känsla. Att bli något. Det är klart att jag redan är något. Jag är Elin, och är hälften till 50, jag är gammal hästtjej, jag är ganska kort, jag är ensvis, jag är blond. Men jag har alltid känt att det har varit så otroligt viktigt att få en utbildning.

Jag tror att det handlar om att jag kommer från en pure arbetarklassfamilj. Min mamma är lågutbildad (men lycklig för det), min pappa är lågutbildad (men lycklig för det). Mina kusiner är lågutbildade, min faster är lågutbildad, min farmor är lågutbildad, min farfar var lågutbildad och likaså mina morföräldrar. Alla andra är också lyckliga, hoppas jag. (För man kan faktiskt vara lågutbildad men samtidigt lyckad och lycklig, det är inte samma sak (denna parantes var till övre medelklassungar som inte fattar ett skit om sånt som egentligen är viktigt)

Men det faktum att jag kommer från en lågutbildad familj tror jag har givit mig, inte ett komplex, men i vissa sammanhang känner jag mig faktiskt lite, lite sämre än andra, låt oss säga övre medelklassbarn. Jag kan inte lika många svåra ord, vi har aldrig diskuterat revolution eller företagsanda vid matbordet. Så är det bara.

Det är såklart många andra saker som spelar in, men jag vet inte. Att få en utbildning är som att få en lite starkare identitet. I stället för att säga "Äh, jag har jobbar lite som säljare" så kan man så småningom (kanske om jag klarar utbildningen) säga "Ja, jag ÄR socionom". Man ÄR något, man jobbar inte bara med något som man skiter blanka fan i. Det känns viktigt, det känns som att jag kan pusta ut en aning.

Jag hatar att jobba. det pest och pina och alla synonymer som finns. Det är misär.

Jag är inne i en tjurig period tror jag. Jag kan inte se något positivt med att jobba. Inte ens pengarna är värt det. Det är inte det.

Men idag ska jag säga upp mig! Känns unerbart. Skulle helst vilja göra en instormning och bara:

- JAG TAR INTE DEN HÄR SKITEN MER. I RESIGN!

Och sedan storma ut ur lokalen och NEVER LOOK BACK AGAIN...

... men, jag tror nog antagligen att jag kommer vara mycket trevlig och timid. Men i mitt huvud kommer jag skrika "FUCK YOU FUCKERS!"...

För att förtydliga:



JAG KOM IN!

Jag kom inJag kom inJag kom inJag kom inJag kom inJag kom inJag kom inJag kom inJag kom inJag kom inJag kom inJag kom inJag kom inJag kom inJag kom inJag kom inJag kom inJag kom in.

Och nu ska jag flytta till Östersund i höst och bli socionom. Det är helt sjukt. Jag kan inte fatta det. Oh, jag är så glad!

Jag sitter i soffan och tror att jag är dödssjuk. Det händer ett par gånger om året att dödsjukan slår in. Jag vet att jag är ett praktexemplar av hypokondri, men det gör det samma.

Ibland kommer det i små skurar. Som när jag hade väldigt mycket mardrömmar för några månader sedan. Jag blev helt kallsvettig när jag kom på att det måste vara rabies. Jo, mardrömmar är faktiskt ett syptom på rabies.

Och jag skrattar åt det i efterhand, men då var jag helt säker på att jag skulle gå till historien och bli Sveriges typ 2:a fall av rabies på 50 år eller vad det nu är. Nu har i vilket fall tidsfristen gått ut när det gäller rabies. Det kan nämligen ligga latent i ett år, och det var över ett år sedan jag kom hem från Ecuador, vilket var sista gången jag hade kontakt med djur som möjligtvis kunde vara bärare av rabies. Om inte getter kan ha rabies, men det tror jag inte.

Det värsta som finns är när man kommer in i google-stadiet. Det är då hypokondrin når sin kulmen. Jag var där för ett litet tag sen. Jag sitter med onyttigt hög puls, kallsvättningar och ångest när jag läser igenom syptomen. Trötthet. Fan alltså, jag har varit väldigt trött på mornarna den sista tiden (trötthet finns på nästan alla beskrivningar av farliga sjukdomar). Illamående. Helvete, mår jag inte lite illa? Feber. Jag är ju kokhet!!! Och så fortsätter det så.

Tillslut måste jag tvinga mig själv att sluta. Då letar jag efter ett lugnande besked. Siffror gör mig lugn. T ex. på hur många som kommer levande ut ur sjukdomen, eller hur allvarligt det är (där är smittskyddsmyndigheten bra, dom har ofta mycket statestik).

Dagens symptom är ett märkligt blåmärke som uppstod efter fredagens utekväll. Det är jätte långt och bara nån centimeter i bredd. Jag har frågat alla jag känner om jag kommer att dö. Dom säger "nej antagligen inte", "Men det kan tyda på cancer" säger jag, så kontrar dem med "Ja, det kan också tyda på att du har slagit i benet eller fått en bristning". Men jag nöjer mig inte. Kan det vara så?

Så får jag fler symptom. Lägger enkelt ihop ett och ett. Jag har lite ont i halsen, och halsmandlarna känns lite tjocka. Cancer, inget annat än cancer.

Det är märkligt det här med när dom här tankarna får genomslag. Många gånger kan jag slå ifrån mig all denna hysteri, och tänka att jag vet ju hur jag är, men andra gånger är det omöjligt. Dem fröar av sig också. Jag kan tänka på en liten grej, som för några veckor sedan då jag tyckte att jag hade några konstiga röda fläcka på kroppen som antagligen kom när det var så sjukt varmt och jag svettades dygnet runt, det kan komma igen - "AHA, hudutslag OCKSÅ!?" tänker jag, och plussar ihop ett och ett som innan och kommer fram till nåt som ska döda mig.

En annan sak som är märklig är att mycket går ganska bra nu. Jag kom in på min skola jag önskade att komma in på, och är så lycklig och lättad av det. Jag hade besök av Malin och vi hade det väldigt trevligt. Jag hade besök av mamma och pappa och jag fick en Banjo och jätte fina skor. Och sen så bara KRASCH - jag ska dö inom någon vecka. Jag hinner inte med mig själv.

Min mamma sover nu, tänker jag om och om igen. Det går inte att ringa mamma nu. Hon sover. Hon vill fortsätta att sova. MEN JAG KOMMER JU ATT DÖ, tänker jag sen. Men jag ringer inte. För ett par år sedan kanske jag hade gjort det, men inte nu. Jag ringer i morgon istället. Hon kan det där med att lugna. Hon säger att jag kanske håller på att få en liten förkylning. Och så tänker jag "Oj, det har jag inte tänkt på, ja, det kanske kan vara en liten förkylning", och så känns det lite bättre.

Oj. Jag handlade sjukt mycket kläder igår. Fast jag är nöjd. Jag har verkligen inte handlat något sedan jag började skolan i höstas.

Det slog mig nu, när jag ligger på min lilla madrass i stuen att fan. Jag är 25 nu. Hälften till 50. snart 30. Så tänker jag; snart kommer du att vara rynkig, Elin. Huden på kroppen kommer att vara mjukare än nu, och det kommer inte att gå och banta ett par kilo på nån vecka sådär. Jag tänker; snart kommer huden under hakan att falla ner. Snart kommer lederna att värka. Snart kommer jag att vara ännu mera bakfull dagen efter.

Ja. Det är precis vad jag tänker, natten då jag fyller 25. Det är dumt på alla sätt och vis, men så tänker jag, om jag ska vara helt ärlig. Jag tänker att jag borde hitta någon som vill ta på min hud nu, medans den inte är slapp. Att jag borde njuta av livet, medans det finns massor av det kvar. Fan också, så ska man inte tänka.

Det här är den näst dåligaste födelsedagen jag har haft i mitt liv. Jag jobbade hela dagen och det var sjukligt varmt. När jag kom till festen var den nästan över och mina fötter stank och var svullna och jag var så trött. Den värsta födelsedagen var den förra året. Då satt jag på ett flyg från Ecuador och grät. Ett dygn tog det. Skönt att det här året är över, låt oss hoppas, kära vänner, att det som kommer härnäst blir bättre.

... Det får gärna börja den 17/7 med ett antagningsbrev. (Bara en hint)