hittavilse

Jag är så seg idag. Vill lyssna på musik ,men orkar inte trycka på knappen. Då är man fasiken makalös.

Så gjorde jag det nu, och nån Mauretansk musik startar. Jag är fan en parodi på mig själv. Förövrigt mitt nya favorit uttryck. Funkar på japaner, amerikaner, rasister, folk med dreads och tygväska, idie-dudes - you name it. Men jag byter musik nu, jag är trött på mig själv.

Idag ska jag äta mat med Jennie. Det kommer antagligen bli en del. Båda är sönderstressade, och i vanliga fall äter vi mycket, inget mot när vi har motgångar i livet. eller, jag är rätt hel nu. Lider bara av sviter efter kriget. Eller vad man nu säger.

Snart ska jag flytta från min lilla rum här i Jakan. Kan för det första inte förstå att jag bott tillräckligt länge i Stockholm att jag nu vant mig vid vidriga förkortningar som Jakan, Trånkan, Sumpan osv. För det andra har jag ingen aning om vad som händer efter sommaren. Otroligt obehagligt. För det tredje känns det tråkigt att lämna Stockholm nu.

Men man har väl egentligen aldrig någon aning om vad som ska hända. Kanske lika bra att släppa det där. Det spelar liksom ingen roll, det verkar som att jag alltid har panik för något. Borde sluta med det.

Jag är så trött på politik. I morgon ska jag demonstrera. Märkligt.

Nu är det sommar och sol. Tänka sig. Det är som ett litet mirakel.

Jag blir så uppgiven på omöjligheten att kunna sova.

Först blir man arg, förbannad och panikslagen. Men efter x antal sömnlösa nätter vänjer man sig, då inrättas någon sorts småirriterande uppgivenhet i kroppen. Det är totalt värdelöst. Att vara så trött på dagarna och så pigg på nätterna. Jag fattar inte grejen, när blev jag sån här?

... Kanske allt fixar sig tillslut.

Så tänker jag mest hela tiden, men precis NU kom jag på att det är ju bara skitsnack. Som om tiden skulle stanna. Som om jag ville dö, liksom. Det tyder ju på att allt ska ta slut, om man säger att det blir nog bra ändå. Äh. Det går upp och ned. Antar jag. Idag är jag glad.

Idag skrev jag ut mitt personliga brev till skolan jag ska söka, och som antagligen inte kommer att vilja ha mig. Ja, du kan gärna tycka att jag är lite pessimistisk nu, men det skiter jag i. Jag skulle fasiken kunna sälja min kropp för att få komma in på den där förbannade skolan. Men så gör man inte. Och inte jag heller. Det var bara en liknelse för att du ska förstå hur mycket jag vill det här.

Ja. Det är så att man inte vet om man ska skratta eller gråta.

För en vecka sedan, ungefär, köpte jag en ny hårddisk till min data. Min egna är nämligen fullproppad och jag är/var livrädd att den ska klappa ihop och ta med sig bilderna in i döden.

Jag pluggade in skiten och förväntade mig att det hela skulle lösa sig automatiskt. Men det var bara krångel och krångel. Det var liksom nåt annat program som öppnade sig och ja, jag fattade ingenting. Ingen kunde hjälpa mig heller. Ingen i hela världen kunde hjälpa mig.

Så jag skrev ett mail till dom som man ska skriva till om man inte har några andra alternativ. Det löd ungefär såhär:

Hello,
The only thing i want is to copy my music and pictures in to this thing. It's not working and i will go mad very soon. Thanks, Elin

Jag kände att dom fick svälja det där, om man nu ska göra en extern hårddisk så otroligt ofattbar. I vilket fall, innan man skulle skicka iväg mailet stod det typ: Pleeeease look through these before you send a pointless mail.

1. How to put files on your bla bla bla.

Jag läser. Och det visar sig att man inte behöver göra annat än att kopiera in skiten i mappen.

Det hade väl för fan jag också fattat om det inte hade varit så att det där andra kom fram.

Skönt att det här är över. Nu kan min dator klappa ihop närhelst den vill. Ja, den får gärna hålla ett tag till också, såklart.

Oj, Gud. Jag dör. Så. Bra.

Lyssna på: Beirut

Igår var bara en svacka. Idag är jag glad igen. Nu lyssnar jag på Manu Chao och nynnar på sånger om knark, papperslösa, Latinamerika och massa annat. Har äntligen börjat använda mitt Spotifykonto på allvar och nu flödar inspirationen ut ur mina slitna gamla högtalare.

Drar mig till minnes att jag någonstans i norra Thailand köpte mig en bränd stackars skiva med Manu Chao inför en lång och livsfarlig bussresa för länge, länge sedan. Då fattade jag inte ett ord spanska, men det gjorde liksom inget. Vikkan suckade djupt åt mitt håll när jag gick runt och gnolade Me Gustas Tu om och om och om och om och om igen. Det är fina minnen så här i vårsvängen.

Jag sitter i himlen och spelar spel. Ja, alltså, det där var inte alls ett försök att vara djup och svår, internatet heter himlen. Mitt internat heter paradiset (mycket vilseledande). I vilket fall, vi sitter där och spelar spel. Till vänster om mig sitter en man med rför mig okänd härkomst, bredvid honom en tjej som också bor här. Utanför sänker sig solen, och vårfåglarna kvittrar sig hesa.

Jag kisar när jag ser mot dem, och jag visste det! Spänner man ögonen hårt nog formas små, små rosa hjärtan runt dem som om det vore en Disney film. Det osar nyförälskelse. Det är olidligt.

Jag gör allt jag kan för att inte bli bitter. Men det är så svårt. Jag känner mig som ensammast i världshistorien och jag vet att jag är en tönt. Men det handlar inte om att jag inte kan klara av livet på egen hand. För det kan jag. Det handlar bara om att jag inte VILL klara av livet på egen hand.