färgfilm
Jag tror att solen och livet och hela härligheten är på väg tillbaka. Trots att februari bestämt sig för att visa sin kyliga sida. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag helt plötsligt fick en känsla av den där flyktiga känslan vi kallar lycka.
Sedan min mage börjat växa till den milda grad att jag nu inte ser mina fötter har livet varit allt annat än färglöst. Jag säger nu inte att det har vart underbart eller att jag har upplevt mig själv vacker och sådär strålande, men nog fan har livet haft färg alltid. Plötsligt har jag älskat så innerligt. Förlåtit. Ångrat. Ängslats. Jag har gråtit så att jag varit trött i flera dagar efter. Hulkat som när jag var 3 år. Arg. Jag har, icke att förglömmar varit redigt förbannad.
Och nä, det är inte alltid så roligt att vara så, men nu när jag har mitt lila lyckorus och ser tillbaka på den här tiden tänker jag ändå att det har sin... charm.
Jaha, då har jag kommit ut som gravid på internet för första gången då. På min lilla blogg. Det är ju helt rätt känner jag ändå, trots eller på grund av att den hart totalt inaktiv i nåt halvår typ.