hittavilse

Jag sitter här i min lilla lägenhet med långkalsonger, fleecetröja och tjockishalsduk. Det är för att jag håller på att blir sjuk. Det är ju en livsfara i dessa tider, ja, tänk om det är SVINIS. Det finns en annan livsfara inom nära räckhåll, det är kvävning-av-papper-och-böcker - syndromet. Det är vanligare än vad man tror. Då kommer jag tillslut dö i spasmer här i min gröna fåtölj. Det är nämligen 100% dödlighet i detta syndrom. Ingen kommer att hitta mig. En katt kommer att leta sig in genom förnstret som står på glänt. Katten kommer att känna vittring. KÖTT, tänker den, KÖTT, HÄRLIGT SJÄLVDÖTT MÄNNISKOKÖTT.

Så kommer katten att tassa fram till mig, där jag sitter livlös i min fåtölj omgiven av massor av papper. Katten hoppas upp på stolsarmen, nosar lite. Ja, den hade inte tagit fel. Det är bara att sätta igång.

Så slickar sig katten runt munnen. Visar sina vassa hörntänder. Nu hugger den mig i halsen. Liksom tar sats. Skinn är segt, käkmusklerna späns där under pälsen. Mer och mer äter katten. Den blir ivrig. Hoppar upp så att han lutar sig med framtassarna mot min axel och äter febrilt.

Efter ett tag är den mätt. Inte en bit till kan den få ner. Men katten är solidarisk. Den vet att kött håller inte länge, det är en färskvara. Efter att det han vilat lite i mitt knä tassar den ut genom fönstret. Nu ska katten hämta alla sina närmasta kattkompisar här i Östersund. "HÄR VAR DET KÖTT; PRIMA MÄNNSIKOKÖTT" skriker han så högt han kan.

Och OM det kommer katter? Ett 10-tal festar på resten av min kropp.

Efter några månader av utebliven hyra hajar dock Östersundsbostäder till. "Det här är inte acceptabelt!" säger Gunilla till sin kollega. Eftersom ingen svarar i min telefon tar de sig in i min lägenhet. Där möts de av en fruktansvärd stank... och massor med katter.




Japp, det ÄR så synd om mig just nu.

Jag sitter här i min lilla lägenhet med långkalsonger, fleecetröja och tjockishalsduk. Det är för att jag håller på att blir sjuk. Det är ju en livsfara i dessa tider, ja, tänk om det är SVINIS. Det finns en annan livsfara inom nära räckhåll, det är kvävning-av-papper-och-böcker - syndromet. Det är vanligare än vad man tror. Då kommer jag tillslut dö i spasmer här i min gröna fåtölj. Det är nämligen 100% dödlighet i detta syndrom. Ingen kommer att hitta mig. En katt kommer att leta sig in genom förnstret som står på glänt. Katten kommer att känna vittring. KÖTT, tänker den, KÖTT, HÄRLIGT SJÄLVDÖTT MÄNNISKOKÖTT.

Så kommer katten att tassa fram till mig, där jag sitter livlös i min fåtölj omgiven av massor av papper. Katten hoppas upp på stolsarmen, nosar lite. Ja, den hade inte tagit fel. Det är bara att sätta igång.

Så slickar sig katten runt munnen. Visar sina vassa hörntänder. Nu hugger den mig i halsen. Liksom tar sats. Skinn är segt, käkmusklerna späns där under pälsen. Mer och mer äter katten. Den blir ivrig. Hoppar upp så att han lutar sig med framtassarna mot min axel och äter febrilt.

Efter ett tag är den mätt. Inte en bit till kan den få ner. Men katten är solidarisk. Den vet att kött håller inte länge, det är en färskvara. Efter att det han vilat lite i mitt knä tassar den ut genom fönstret. Nu ska katten hämta alla sina närmasta kattkompisar här i Östersund. "HÄR VAR DET KÖTT; PRIMA MÄNNSIKOKÖTT" skriker han så högt han kan.

Och OM det kommer katter? Ett 10-tal festar på resten av min kropp.

Efter några månader av utebliven hyra hajar dock Östersundsbostäder till. "Det här är inte acceptabelt!" säger Gunilla till sin kollega. Eftersom ingen svarar i min telefon tar de sig in i min lägenhet. Där möts de av en fruktansvärd stank... och massor med katter.




Japp, det ÄR så synd om mig just nu.

Idag är jag inte o-pepp. I vilket fall inte längre. Jag har nämligen köpt väääärldens finaste fåtölj för 40 kronor.

Jag är så himla antingen eller.

Dagen idag har vart underbar, men det betyder verkligen inte att dagen i morgon kommer att vara det.

Jag kan tycka att det kan vara lite jobbigt att vid 25 års ålder fortfarande bete sig som en 15 åring. Men det kanske bara är jag.

Idag är en underbar dag, om ni inte märkt det. Idag är det nämligen lördag. Idag slapp jag vakna av en klocka och idag har jag ätit frukost i timmar. Radion, som är ett måste på myslördagar har varit sällskap, och snart är det dags att ge sig av mot badhusparken för att skåda detta flottrace. Ja, jag är faktikst en duktig nolla idag.

Klappar mig själv på axeln och drar ut på tiden lite.

Det kan ju tyckas att denna blogg är lite... melankolisk. Det är bara för att jag är lite lost just nu. I vilket fall. För att väga upp detta vill jag bara berätta att idag hade vi en väldigt trevlig eftermiddag nere vid storsjön. Fina Anna i vår klass hade med sig sin gitarr, och spelade en massa Beirutlåtar och sjöng på franska. Det va helt otroligt najs. Happy, happy!

Ibland är man i en period i livet då man känner att man liksom måste hålla i alla små trådar som är en själv för att dom inte ska spreta iväg åt en massa olika håll. Det kan ju vara negativt men också bra. Ja, det kan kännas antingen bra eller dåligt, eller nåt sorts mellanting. Vissa saker man ställs inför är otroligt bra, man behöver utmaningar och så. Man måste göra saker man inte är helt nöjd med. Men det finns en sak som jag ogillar väldigt skarpt hos mig själv. Det är min mingelfobi. Man kan säga att jag ställs inför den väldigt ofta här.

Jag tycker det är kul att lära känna folk helt random. Ja, börja prata med folk i naturliga miljöer. Men när en tillställning går ut på att man ska mingla, då tar det stopp. Det är antingen alldeles för många att prata med på en gång att ingen hörs, eller så hörs bara en, eller så är det läskiga halvfulla samtal.

Dom läskiga halvfulla samtalen är jobbiga. Antingen visar det sig att man inte har någonting att prata om. Man kanske pratar om var man kommer ifrån och finns det helt enkelt inget mer att säga. Eller så märker man att man är ganska lika, men då ställs jag inför något sorts val. Det blir ett vägskäl där. Man går åt höger eller vänster. Inte politiskt då så klart. Men Jag känner mig otroligt ödmjuk inför den situationen. Det finns en mängd saker att ta hänsyn till där. Ska man hänge sig, och prata vitt och brett, eller ska man vara avvaktande och se vad som händer? Ska man blanda in andra i samtalet eller ska man hålla dem andra utanför? Ska man ställa frågor eller komma med påståenden?

Jag blir mest stissig i liknande situationer. Jag vill hem då. Jag tycker för mycket står på spel. Jag vill vara nykter när jag skaffar vänner.

Jag har två saker att ta upp idag. Egentligen tre. Kanske smyger in den tredle i slutet.

Nummer ett var att idag, när jag var på nollningsfest så var jag ganska nykter. Om man jämför med andra. Så stod vi ca tre stycken och pratade. Då var det en som släppte sig. Det luktade så fruktansvärt. På riktigt alltså. Jag undrar vem det var.

Den andra gejen. Det är den stora grejen. Det är att jag är jätte, jätte rädd inför detta. Jag har inte fattat grejen med att studera vid universitet, innan. Nu tror jag att jag börjar fatta grejen. Det är allvar det här. Jag börjar fatta det. Folk snackar om att det är tufft. Det betyder att det måste bli otroligt tufft för mig. Inte för att jag är mer speciell än någon annan, men. Det känns tufft. Jag har t ex. mycket svårt för att läsa under press. När jag var här på intervjun kände jag att ja, fan, va soft. Hänga lite här, plugga en skvätt, dilla runt. Nu. Nu fattar jag. Jag har en insikt. Jag inser att detta kommer att bli hårt. Mycket hårt. Och idag kom jag för sent till mitt upprop, och nu sitter jag uppe, fast än klockan är 01. Herregud. Gud hjälpe mig. Varför, varför? Jag måste klara detta. Det är det jag tänker, mest hela tiden. j.a.g  m.å.s.t.e  k.l.a.r.a  d.e.t.t.a.

Det tredje... Vad var det? Hmm.. Jag har  anmält mig på ridskola. Jag längtar hem. Jag är fett vilsen. Jag vill tillbaka till folkhögskola. Jag börjar åtta i morgon. Herregud.