hittavilse

Idag är jag, trots en otroligt vacker höstdag, låg och lite sur.

Jag gillar inte att längta hela tiden, det känns som att jag inte tar tillvara på tiden då. Men frågan är när jag någonsin gör det egentligen. Skrämmande tanke, det där med tiden.

Och sen e jag avundsjuk också, på min pojkvän som får gå folkhögskola. Jag kollade just på bilder från min tid med Västsaharakursen. Känns så otroligt länge sedan.

Borde verkligen sova nu, i morgon ska jag vara dagisfröken åt två små busfrön. Vi ska måla trolldegen vi gjorde i måndags.

Jag läser någon bok om samtal som en självupptagen psykoanalytiker skrivit. Jag blir tankspridd av sånt, och nu kan jag såklart inte sova. Jag är en sån person som nästan aldrig kan sova, även om jag de senaste månaderna prövat en ganska framgångsrik metod. Inga vita piller den här gången utan någon slags självihoptotad kognitiv variant. Så fort jag börjat tänka på nåt då det är sovdags har jag helt enkelt sagt vänligt och bestämt "Nej, Elin, inte nu" till mig själv. Detta fungerar bra då en inte läser analys-skit innan lampan stängs av. Då är det kört.

Som för att vila min själ en aning började jag tänka på kärlek just denna kväll. Jag har lärt mig av egen erfarenhet att en definition av detta fenomen är tämligen svårt. Det finns, enligt psykologer och sånna lärda människor ingen grundkänsla som är kärlek, som t ex. ilska, skam och nyfikethet som är så att säga "rena" känslor. Kärlek är ett hopkok, eller en gryta med många indigrienser (Frejs fenomenala ordval). att älska någon är olika för alla antar jag.

Jag kan ju rimligen inte veta hur det står till innerst inne med folks kärleksgrytor, vilket kanske är tur, men jag funderar mycket på min egna. Just nu, inatt gjorde jag en viktig upptäckt. Kanske en bugg i mitt eget system. Katten går två varv... som i Matrix. Jag kom på att vad jag tidigare har definierat som kärlek, egentligen nog är vad folk i allmänhet skulle mena är passion. Alltså, att kärlek måste innehålla passion, kanske bara passion. Men, då jag tänker på det så går det inte ihop. För passion är väl en sorts spänning? En mycket flyktig känsla. Någonting som smäller till, och sedan försvinner lika snabbt som det kom?

Det är inte så jag vill leva. Jag är mycket beroende av min andra kärleksdefinition, dvs. trygghet, ömhet, empati. Ett slags lugn.

Men frågan är: måste en välja? Kan en få både och, och i så fall hur?

OCH, går det att börja i båda ändar? Kan en bygga upp passion utifrån en kärlek definerad som ovan? Går det att bygga kärlek utifrån passion?

... mycket tacksam för svar// En sparv på 26 jordsnurr

Trots min totala brist på trosbekännelse, och i synnerlighet kristen sådan, bor jag just nu på ett kloster. Själv tycker jag att detta är ganska märkligt, men egentligen är det nog naturligt, jag gillar tydligen att sätta mig själv i situationer som gör mig totalt förvirrad. Men jag är trots allt inte ensam, här finns ca 40 personer förutom mig själv som inte bekänner sig kristna. De råkar vara sådana personer som inte finns egentligen, ja inte i det byråkratiska systemet i vilket fall. Men nog finns de i allra högsta grad - de papperlösa flyktingarna som gömmer sig undan myndigheterna här på Alsike kloster.

Mina praktiklärare förespråkar att vi ska ska skriva dagbok under vår tid som praktikanter. Detta har jag självklart inte gjort. Det börjar dock klia i fingrarna, och i själen. För nog känner jag mig ensam med mina funderingar när jag ligger här i min cell om natten och lyssnar på syster Ellas snarkningar och små läten.

Jag kanske skriver en rad någon gång då och då. Jag tror inte min blogg är död ännu, och kanske finns det någon som tittar in och skriver något klokt råd till mig då det behagas? Det skulle i vilket fall uppskattas.