hittavilse

Jahopp, här sitter jag alldeles dödgrävd i min gröna stol och glor efter mitt sista jobbpass den här veckan. Hemtjänsten, jag säger å det. Jag tror det är mitt bästa jobb hittills. Jag har ett väldigt gott sinne för det här med jobb, känner på några timmar om det är bra eller anus. Normalt sett brukar det vara anus efter ca. 5 minuter av den enkla anledningen att det suger att jobba i allmänhet. Jag har dock alltid haft en mycket stark nyfikenhet av folks hem. När jag va liten var jag (och är fortfarande) en riktig fönstergluttare och nu får jag ju faktiskt komma in och glutta på fotografier, titta i kylskåpet och rota i badrumsskåp och sånt. Det är underbart. Dessutom är nästan varenda pensionär trevliga och jag har inte stött på en enda bajsblöja på tre dagar. Man får promenera eller cykla runt i stan occkså. Inte verkar det så fasligt stressigt heller som alla klagar om, man har gott om tid och många gamlingar har speciell tid för social samvaro eller promenader. Idag var jag ute med en jätte gullig tant som inte kom ihåg vad jag heter även fast jag berättade det ca. 200 ggr, hon hade jätte bra långtidsminne dock och kom ihåg allt från hennes barndom och sånt.

Äh.. det blir nog en bra sommar.

Jag har inga problem med att mina grannar har sex. Tvärt om, hör jag ett litet dunk mot väggen blir jag faktiskt lite glad för deras skull. Men nu råkar det vara så att min granne inte har vanlig sex. Hon och hennes kille har porrsex. Ni vet säkert vad jag menar - gorm och skrik och stön. Från båda parter.

Det är i och för sig helt okej det med. Gillar man porrsex så kör på det liksom, men. Gillar dom verkligen det? Gillar verkligen tjejer, innerst inne att ha porrsex? Det låter i vilket fall som att det gör himla ont. Det låter INTE hjärtligt, lustfyllt och kärleksfullt, det låter som att tjejen spricker och får svamp. Ja, precis så låter det - svampvarning.

I morse.. eller i dag mitt på dagen, när jag skulle gå till skolan var min skrivbordslampa på. Jag tänkte inte mycket mer på det än att jag stängde av den. Så kom jag hem många timmar senare, satt igång datorn och började med min jätteportion med disk. Skulle ändra låt eller nåt, så var lampan på igen. Jag tänkte att det kanske va nåt med datorn, att det blev nåt med kontakten, så jag startade om datorn, men inget ljus i lampan. Fick lite chills och drog ut kontakten. Nu går jag lite på tå och saknar Frej, vill inte vara alldeles ensam här i norrland med konstiga ljusfenomen.

Idag var jag hos en akupunktör för att fixa till min sömn. Förutom att bli dignostiserad utifrån min tunga, stucken av tusen nålar och allmänt avslappnad fick jag en mycket spännande idé.

Han var nämligen mycket noga med att fråga mig om jag var gravid. Flera gånger. Tredje gången poängterade han genom att säga att vissa punkter var aborterande - för att jag skulle förstå allvaret antar jag.

Äter man p-piller i Kina (detta är inte något ironiskt eller hemskt skämt med deras barnpolicy, det är en uppriktig undran)? Det här är en allvarlig fundering från min sida. För om man kan slippa att käka cancerogena hormon-piller och i stället gå och få akupunktur för att inte bli gravid skulle jag gladerligen ligga på bänken med tusen nålar i mig oftare. Jag har hört att man kan gå på akupuntur för att BLI med barn, så varför skulle inte detta funka?

Jag är lite känslig just nu. Kanske på gränsen till överkänslig. Gör gärna en höna av en fjäder, så att säga. Men vad är det som händer?!

Helt plötsligt märker jag hur min omgivning förvandlas till en charad. Folk beter sig som om dom var med i en teateruppsättning och jag har helt plötsligt blivit en statiskt i mitt egna liv.

En föreläsare som jobbat länge inom barnpsyk sa för någon vecka sedan att han kan lukta sig till ångest, jag tror att jag förstår vad han menar. Om det inte är så lukt så är det kanske en vibration i luften. En energi. Som när teven står på i ett hus man precis kommer in i, det känns, i kroppen.

Men vi har alla olika sätt att tackla svåra perioder. Själv har jag ingen energi till att försöka verka glad, allt går åt till självömkan - och kanske är det min egna lukt jag känner? Det är inte alltid lätt att hålla sig till en sann verklighetsuppfattning. Och vad är sant? Vad är min konstruktion och vad är din?

Fuck, I'm losing my mind once again.

Jag läser psykologi just nu. Förövrigt första gången jag känt behov av att studera heltid så här tidigt in i kursen. Jag såg förvånat på min klasskompis Daniel i dag och sa: Heltidsstudier? Nu?, tidigare idag. Det är en aning ovant men ändå ganska trevligt på något vis. Fast det där lär jag få äta upp av mig själv redan i morgon bitti, för all denna otroliga stress har nu påverkat mitt svaga sinne att jag inte kan sova.

Vi har i vilket fall ägnat 4 timmars föreläsning idag åt att bland annat tala om vår gamle trotjänare Siggan Freud idag och jag har nu tänkt meddela att denna lilla psykologins snuttepojke, eller fader skulle man också kunna kalla honom för, hade inte alla hästar i stallet så att säga.Han må ha behandlat hysteriska medelklassbruttor och så vidare men en av hans teorier är så totalt korkad att det till och med är märkligt att en dude som levde för väldigt länge sedan med hans tids sociala normer och värderingar hittat på något dyligt.

Låt mig presentera i korthet: (famfar) Elektrakomplexet

Det är nämligen så här, allt enligt Freudiansk lära att flickebarnet är kär i sin mor. Sedan upptäcker hon att hon, tillskillnad från sin far, inte har någon penis. Detta gör att flickan anklagar sin mor (oklart varför efter dagens föreläsning, borde det inte vara fadern hon är arg på?), vilket i sin tur leder till att alla världens barn lider av så kallat penisavund. Detta i sin tur, leder till att flickebarnen vill skaffa barn med sin far. Lösningen på detta problem är således att flickan börjar att identifiera sig med sin mor, eftersom hon kan få barn med pappan... Så lever man lycklig i alla sina dagar om man nu inte råkar bli hysterisk på vägen.

Väldigt ofta brukar psykologiföreläsningarna leda till diverse självdiagnoser för min del. Jag känner igen mig i allt från ADHD, Borderline och psykos - symptom. Jag kan dock dra en lättnadens suck, ty jag har aldrig någonsin lidit av penisavund. I vilket fall inte i bemärkelsen att jag vill ha en penis. De sociala försprången som bra betalt, autoritet och förtroende skulle dock inte sitta fel.

Min metateori om detta är att det inte kan ha varit på något annat sätt än att självaste Freud led av just penisavund. Detta kan förklara hans fobi för homosexuella också - undantryckt av överjaget. Kort och gott - Freud var homosexuell (Kör: sexuell!)

Bönbiffar och makaroner. Behöver jag säga mer?

 

Här är den! Mycket vackert, måste jag medge. Kanske den finaste tårtan i hela världen. Det är en groda, om det nu skulle finnas några som helst tvivel om detta faktum.

 

Idag är jag vakt åt denna lilla filur. Hon gillar inte mig och jag gillar inte henne så väldigt mycket. Det är mycket hemskt av mig att säga så, det vet jag, men hon vill ju inte vara här, Man ser ju i hennes olyckliga små ögon att hon inget hellre önskar än att slippa mig. Jag håller skenet uppe ett tag, men det går inte så länge, jag kan inte tycka om någon som inte tycker om mig.

 

Nu fíck jag dock lite dåligt samvete, för istället för att krångla sig ur min famn valde Manickan, som damen heter, att stanna kvar i mitt knä och sitter här som en liten varm boll. Det kanske bara är jag som inte är öppen för hennes kärlek, hemska jag.

 

Kanske vi bara behöver träna oss lite, vi kanske vänjer oss med varandra och bygger så starka band att de aldrig kan brytas. Nä, nu ska vi inte sväva iväg.

Jag är i full färd att tillverka den finaste tårtan ever just nu. Hittills har jag endast kommit till den glutenfria tårtbotten, och det minst sagt lovande ut.

 

Förövrigt blev jag systemkameratraumatiserad i Västsahara och har knappt använt den sen dess, nu är det web-camen som gäller tills symptomen gått över.

Usch. Det känns som ett mycket stort och oöverkomligt projekt det här som står framför mig - att skriva ett CV. Det här är ju min lediga helg, och nu måste jag helt plötsligt marknadsföra mig själv. På måndag ska jag på jobbintervju, men.. åh! Alla papper jag aldrig håller ordning på, och referenser. Men det ska bli spännande att pröva att arbeta inom hemtjänsten - faktiskt. Det är inte många som verkar dela mitt intresse för denna arbetsuppgift men jag tycker att det verkar mysigt. Jag har en mycket naiv bild av att arbeta inom hemtjänsten och den tänker jag behålla fram tills dess att jag blir motbevisad.

Myset fortsätter. Sova så mycket jag bara kan, tant-fika, mys med mig själv, kanske städa lite... Vi får se.

Att plugga har ju sina för och nackdelar. Tentaplugg är en av nackdelarna, men, det som kommer efter tentan är verkligen underbart.

Helgen efter tentan finns inga som helst måsten. Jag borde inte läsa någon bok, jag borde inte kunna en massa ord och jag har en ny och fräsch kurs framför mig.

Och det mest underbara av allt - jag är där nu.

Så här sitter jag i min fina stol, knaprar chips och dricker vaniljcola (man måste unna sig), skall snart se nåt skit på tv, laga lite god mat och förbereda mig inför kvällen. Jag har köpt rosé vin förpackad i plastflaska. Mycket funktionellt.

Se bara på omslagsbilden, visst får man lust att bara sträckläsa? Jag är mycket stolt över att jag lyckats ta mig igenom denna lilla godbit. Nu återstår endast en sak; att DOMINERA på tentan i morgon. Bakgrundshistoria till domineringen kommer en annan dag. Nu ska jag ladda up genom att läsa en skvallertidning och därefter sova.

Detta var något jag trodde var en generell regel bland Sveriges befolkning, att se byråkrati för vad det verkligen är - den franska plågan. Jag har dock erfarat, allt sedan jag påbörjade min socionomutbildning att så icke är fallet. Byråkrati är rättvist och oersättligt. Detta inte enbart enligt Max Weber utan även bland en del medstudenter.

Enligt mig är byråkrati en iskall polarnatt. En stoppkloss. Ett sätt att kontrollera medborgarna.


Nu ska det förövrigt bli ändrig på det här. Minst ett inlägg om dagen från och med nu.

Alltså, en sak som jag inte riktigt förstår när det gäller sånna här bloggerskor är deras stressinlägg. För det första finner de alltid att de har tid, mitt i all stress, att skriva ett inlägg, ladda upp en bild på hur dom ser ut när dom är stressade och berätta för oss att de ska på ett viktigt möte. För det andra. Vad gör dessa människor egentligen? Jag fattar inte. Dom flesta har stagit studenten, och har inget jobb förutom deras blogg och möjligtvis att sitta och vara snygg på någon sorts nattklubb, det är väl inget jobb? Men det som är det allra värsta är att även om dom stressar sönder enligt detta inlägg, visar nästa inlägg att de shoppat ett halvt dussin kläder. Alltså. Man har inte tid att shoppa om man är stressad. Att shoppa är en syssla man kan ägna sig åt om man inte har nåt annat för sig, om detta inte gäller ett paket snabb-nudlar på konsum. Fy fan. Dessa människor behöver lite perspektiv.

Snart går det nog över, snart har jag nog klagat färigt för ett tag men fan i helvete alltså. Nu är vädret lite bättre, jag koncentrerar mig istället på att tjura över skolan.

För det första; jag orkar inte plugga över huvud taget. Nu vill jag vara färdig, jag vill jobba. Eller helst vill jag bara resa runt och slappa, men det är ju inget som säger att dessa två saker kan kombineras? För det andra har vi världens tråkigaste kurs just nu som gör att jag inte alls kan motivera mig till skolan. Eller, det är så märkligt, för själva kurslitteraturen är väldigt tråkig, organisationsteori liksom, men föreläsningarna handlar mest om muslimska församlingar i Sverige, vilket är fett intressant, men jag vet inte jag... hur ska man koppla dessa två samman egentligen? Och för det tredje så är jag generellt sur på min utbildning. Själv grejen med att vara socionom känns bara ännu mer förvirrande efter drygt en termin. Är det någon som vet vad det innebär att vara socionom? Finns det ingenting som man MÅSTE veta om man är socionom, eller?

Men äh, skit samma. Ska städa nu och räkna ner timmarna tills imorgon, för då kommer Frejan!

Jag sitter helt apatisk vid mitt köksbord i min petita 4:a på 18 kvadratmeter. Det är grått ute, grått inne, grått i sinne. Och jordbävningar överallt. Tackar herren gud att jag inte är född på en kontinentalplatta men det känns i vilket fall inte helt hundra. Det är något som saknas. Det är ljuset. Sommarlovet. Jag vill så gärna ha sommarlov att jag får ont i hjärtat av längtan. Ett litet, litet tecken på att det finns hopp vore så underbart. Kanske en liten glimt av solen? Ett litet dropp från taket?

Men inet. Intet nytt från vinterhelvetet-Östersund. Här är lika kallt som vanligt, och lika mycket snö och lika mycket skola. Fitterackan. Skitvinter!

Tydligen ska jag skriva en essä i morgon klockan 8. Vi har dagen idag på oss att förbereda den, och sedan ska vi komma ihåg vad vi ska skriva.

Jag har några problem, men det största månne vara att jag inte vet vad en essä är. Debattartikel? Man ska diskutera, tydligen. Grejen är den att visst, jag kan säkert skriva den så att jag får godkänt, men det hade varit mycket trevligt om det för en gångs skull kunde vara något jag känner igen. Jag skyller som vanligt på mina föräldrar. Varför tvingade dom mig inte att sitta och skriva essäer på söndagsförmiddagarna? Nej, jag hade inte alls tyckt att det var roligt, men, jag hade banne mig tackat dem idag. Eller, varför har dom inte utibldat sig? I så fall hade dom kunnat berätta hur jag ska göra.

Men icke. Jag får sitta här och chansa, som jag gjort ganska många gånger innan.

Idag har jag varit på någon slags sammankomst. På denna sammankomst fanns ett typexempel på människa som jag har mycket svårt för. En sån som inte kan ha fel. En sådan som bara pratar om sig själv konstant och som har fört en tre timmar lång monolog. Sånt kan få mig att vilja strypas. Och slåss.

Exempel:

Jag: Ja, men stockholm är så långdraget och stort. T ex. skit jobbigt att ta sig från Jakan till city.
Han: Äh, men Jakan ligger ju söder om söder.
Jag: Eh, nej. Jakan är norr om stan.
Han: Nej.
Jag. Jo-ho.
Han: Nej, Jakan är bajenland, det räknar jag som söder om stan.
Jag: Jaha, okej... Men.. äh.

DRYGHÖVE!