Åska och dunder och old folks
Det hördes ett brak, två sekunder senare står det som spön i backen. Regnet piskar den trevliga parkeringsutsikten. Ledig dag i dag, men Frej jobbar kväll. Jag borde packa, men ligger i loftsängen och låter internet unerhålla mig.
Att jobba med åldringar var kanske inte det bästa för att bota min existensiella kris. Var och varannan dag säger folk till mig att de vill dö. Jag sätter mig på huk och ger dem lite ömmhet på axeln, vad mer kan jag göra? Jag säger att det kommer att bli bättre, bara bensåret läker, bara du får lite vila, bara du får lite i magen, bara medicinen värkar. Men det finns verkligen ingenting som kan göra det bättre. Dom gråter, dom längtar hem, dom är ensamma kvar i världen. Jag går hem klockan 16.30 och fyller på med kärlek, för att sedan vaknar 05.40 och dräneras igen.
Jag står bredvid en tant som är inne på sitt nittiosjätte år. Under blusen är bröstkorgen platt, och endast två vita ärr syns. Det var första gången jag såg en kvinna utan bröst. Hon sitter på toan och jag ska hjälpa henne att ta på sina byxor snart, men innan ska hon ha en tvättlapp till händerna. Jag sträcker mig efter den, och i förbifarten stannar jag upp då jag får syn på min egna spegelbild. Jag har ljust hår och markerade ögonbryn. Enligt mig har jag gröna rubinögon, men Frej tycker sig se en blå nyans i dem. Bara någon liten rynka längs munnen. Vi är i två världar. Hon tränar på att gå i sin lägenhet, efter en kvart skakar hennes armar, och hon måste sätta sig. Jag blir snabbt uttråkad och lutar mig mot en soffa.
Jag frågar Rut vad hon tycker om livet. Har det gått snabbt eller långsamt, blev det som hon ville? Jag hoppas på lugnande svar, hon är trots allt en tant med gott humör och mycket livsgnista. Utan att fundera berättar hon att det gått snabbt, alldeles för snabbt. Jag sitter mitt emot henne vid köksbordet och beskådar hennes vackra ansikte. Jag tycker mig se ett barn i henne. Jag tycker mig se henne, och inte tanten i en cerisrosa luvtröja. Jag ser henne med hennes barn och man. Jag ser henne mitt i livet, då det gick lätt att andas och då hon kunde urskilja vad det var hon såg. Och då ser jag mig själv, som i en bak-och-fram-vänt livet-spelar-upp-i-revy-innan-man-dör-enligt-filmerna-grej. Jag ser hur jag utbildar mig, fostrar mina barn, blir sjuk, förlorar min man, och sedan sitter ensam i en lägenhet. Jag känner hennes rädsla om natten och hennes desperation inför livet. Eller så känner jag min egna paniska känsla inför mitt eget liv. Allt detta man inte styr över själv.
Att jobba med åldringar var kanske inte det bästa för att bota min existensiella kris. Var och varannan dag säger folk till mig att de vill dö. Jag sätter mig på huk och ger dem lite ömmhet på axeln, vad mer kan jag göra? Jag säger att det kommer att bli bättre, bara bensåret läker, bara du får lite vila, bara du får lite i magen, bara medicinen värkar. Men det finns verkligen ingenting som kan göra det bättre. Dom gråter, dom längtar hem, dom är ensamma kvar i världen. Jag går hem klockan 16.30 och fyller på med kärlek, för att sedan vaknar 05.40 och dräneras igen.
Jag står bredvid en tant som är inne på sitt nittiosjätte år. Under blusen är bröstkorgen platt, och endast två vita ärr syns. Det var första gången jag såg en kvinna utan bröst. Hon sitter på toan och jag ska hjälpa henne att ta på sina byxor snart, men innan ska hon ha en tvättlapp till händerna. Jag sträcker mig efter den, och i förbifarten stannar jag upp då jag får syn på min egna spegelbild. Jag har ljust hår och markerade ögonbryn. Enligt mig har jag gröna rubinögon, men Frej tycker sig se en blå nyans i dem. Bara någon liten rynka längs munnen. Vi är i två världar. Hon tränar på att gå i sin lägenhet, efter en kvart skakar hennes armar, och hon måste sätta sig. Jag blir snabbt uttråkad och lutar mig mot en soffa.
Jag frågar Rut vad hon tycker om livet. Har det gått snabbt eller långsamt, blev det som hon ville? Jag hoppas på lugnande svar, hon är trots allt en tant med gott humör och mycket livsgnista. Utan att fundera berättar hon att det gått snabbt, alldeles för snabbt. Jag sitter mitt emot henne vid köksbordet och beskådar hennes vackra ansikte. Jag tycker mig se ett barn i henne. Jag tycker mig se henne, och inte tanten i en cerisrosa luvtröja. Jag ser henne med hennes barn och man. Jag ser henne mitt i livet, då det gick lätt att andas och då hon kunde urskilja vad det var hon såg. Och då ser jag mig själv, som i en bak-och-fram-vänt livet-spelar-upp-i-revy-innan-man-dör-enligt-filmerna-grej. Jag ser hur jag utbildar mig, fostrar mina barn, blir sjuk, förlorar min man, och sedan sitter ensam i en lägenhet. Jag känner hennes rädsla om natten och hennes desperation inför livet. Eller så känner jag min egna paniska känsla inför mitt eget liv. Allt detta man inte styr över själv.
Kommentarer
Trackback