passion och kärlek, kärlek och passion..?
Jag läser någon bok om samtal som en självupptagen psykoanalytiker skrivit. Jag blir tankspridd av sånt, och nu kan jag såklart inte sova. Jag är en sån person som nästan aldrig kan sova, även om jag de senaste månaderna prövat en ganska framgångsrik metod. Inga vita piller den här gången utan någon slags självihoptotad kognitiv variant. Så fort jag börjat tänka på nåt då det är sovdags har jag helt enkelt sagt vänligt och bestämt "Nej, Elin, inte nu" till mig själv. Detta fungerar bra då en inte läser analys-skit innan lampan stängs av. Då är det kört.
Som för att vila min själ en aning började jag tänka på kärlek just denna kväll. Jag har lärt mig av egen erfarenhet att en definition av detta fenomen är tämligen svårt. Det finns, enligt psykologer och sånna lärda människor ingen grundkänsla som är kärlek, som t ex. ilska, skam och nyfikethet som är så att säga "rena" känslor. Kärlek är ett hopkok, eller en gryta med många indigrienser (Frejs fenomenala ordval). att älska någon är olika för alla antar jag.
Jag kan ju rimligen inte veta hur det står till innerst inne med folks kärleksgrytor, vilket kanske är tur, men jag funderar mycket på min egna. Just nu, inatt gjorde jag en viktig upptäckt. Kanske en bugg i mitt eget system. Katten går två varv... som i Matrix. Jag kom på att vad jag tidigare har definierat som kärlek, egentligen nog är vad folk i allmänhet skulle mena är passion. Alltså, att kärlek måste innehålla passion, kanske bara passion. Men, då jag tänker på det så går det inte ihop. För passion är väl en sorts spänning? En mycket flyktig känsla. Någonting som smäller till, och sedan försvinner lika snabbt som det kom?
Det är inte så jag vill leva. Jag är mycket beroende av min andra kärleksdefinition, dvs. trygghet, ömhet, empati. Ett slags lugn.
Men frågan är: måste en välja? Kan en få både och, och i så fall hur?
OCH, går det att börja i båda ändar? Kan en bygga upp passion utifrån en kärlek definerad som ovan? Går det att bygga kärlek utifrån passion?
... mycket tacksam för svar// En sparv på 26 jordsnurr
Som för att vila min själ en aning började jag tänka på kärlek just denna kväll. Jag har lärt mig av egen erfarenhet att en definition av detta fenomen är tämligen svårt. Det finns, enligt psykologer och sånna lärda människor ingen grundkänsla som är kärlek, som t ex. ilska, skam och nyfikethet som är så att säga "rena" känslor. Kärlek är ett hopkok, eller en gryta med många indigrienser (Frejs fenomenala ordval). att älska någon är olika för alla antar jag.
Jag kan ju rimligen inte veta hur det står till innerst inne med folks kärleksgrytor, vilket kanske är tur, men jag funderar mycket på min egna. Just nu, inatt gjorde jag en viktig upptäckt. Kanske en bugg i mitt eget system. Katten går två varv... som i Matrix. Jag kom på att vad jag tidigare har definierat som kärlek, egentligen nog är vad folk i allmänhet skulle mena är passion. Alltså, att kärlek måste innehålla passion, kanske bara passion. Men, då jag tänker på det så går det inte ihop. För passion är väl en sorts spänning? En mycket flyktig känsla. Någonting som smäller till, och sedan försvinner lika snabbt som det kom?
Det är inte så jag vill leva. Jag är mycket beroende av min andra kärleksdefinition, dvs. trygghet, ömhet, empati. Ett slags lugn.
Men frågan är: måste en välja? Kan en få både och, och i så fall hur?
OCH, går det att börja i båda ändar? Kan en bygga upp passion utifrån en kärlek definerad som ovan? Går det att bygga kärlek utifrån passion?
... mycket tacksam för svar// En sparv på 26 jordsnurr
Kommentarer
Trackback