träning smink och mode
eller dålig karaktär, trötta ögon och föreläsning i morgon. Aldrig mera datorn i sängen. Aldrig.
Jag har precis kollat på "en unge i minuten". Programmet gör mig, inte helt förvånande pissarg. Jag blir nervös inför den dagen jag ska föda barn, inte bara för den outhärdliga smärtan, utan också för mina vredesutbrott.
Det finns så jävla mycket märkliga saker här i världen, och vården är en av dem. HUR kan det vara okej att kvinnor som föder barn har sådan fruktansvärd smärta? Det FINNS sätt att lindra den, men det får en knappt. Kejsarsnitt t ex. Det finns fortfarande barnmorskor som säger att en bör undvika epudiral och om en inte ammar blir anknytningen sargad. Alltså. Jag undrar bara några saker. Har de funderat över hur anknytningen till barnen blir om mamman hela tiden oroar sig för att barnet ska få tillräckligt med mat. Eller om mamman oroat sig för smärtan under förlossningen hela graviditetstiden? Det handlar inte heller om att alla ska föda med kejsarsnitt, men valet, det fria valet att bestämma över sin egen kropp.
I vår kurslitteratur i psykologi ingick en bok om kris och utveckling av en gammal stofil som heter Johan Cullberg. Det finns mycket i den boken som är intressant, som det ofta gör i dålig litteratur, men kedjan är inte starkare än den svagaste länken. Cullberg menar t ex. att smärtlindring när en person ligger inför döden bör undvikas för att denne inte skall berövar processen och utvecklingen. Det är ju helt sjukt, det skriver väl varenda empatisk människa under på 2011. Men att kvinnor ska ligga dygn i streck och ha så ont att kroppen måste förtränga smärtan för att vår art skall föröka sig, det är det ingen som lägger större vikt vid.
Såg Bodil Malmsten i kväll i alla fall. Det var bra.
Och jaaa. Barn är söta, bla bla, det är ett mirakel blabla.
Jag har precis kollat på "en unge i minuten". Programmet gör mig, inte helt förvånande pissarg. Jag blir nervös inför den dagen jag ska föda barn, inte bara för den outhärdliga smärtan, utan också för mina vredesutbrott.
Det finns så jävla mycket märkliga saker här i världen, och vården är en av dem. HUR kan det vara okej att kvinnor som föder barn har sådan fruktansvärd smärta? Det FINNS sätt att lindra den, men det får en knappt. Kejsarsnitt t ex. Det finns fortfarande barnmorskor som säger att en bör undvika epudiral och om en inte ammar blir anknytningen sargad. Alltså. Jag undrar bara några saker. Har de funderat över hur anknytningen till barnen blir om mamman hela tiden oroar sig för att barnet ska få tillräckligt med mat. Eller om mamman oroat sig för smärtan under förlossningen hela graviditetstiden? Det handlar inte heller om att alla ska föda med kejsarsnitt, men valet, det fria valet att bestämma över sin egen kropp.
I vår kurslitteratur i psykologi ingick en bok om kris och utveckling av en gammal stofil som heter Johan Cullberg. Det finns mycket i den boken som är intressant, som det ofta gör i dålig litteratur, men kedjan är inte starkare än den svagaste länken. Cullberg menar t ex. att smärtlindring när en person ligger inför döden bör undvikas för att denne inte skall berövar processen och utvecklingen. Det är ju helt sjukt, det skriver väl varenda empatisk människa under på 2011. Men att kvinnor ska ligga dygn i streck och ha så ont att kroppen måste förtränga smärtan för att vår art skall föröka sig, det är det ingen som lägger större vikt vid.
Såg Bodil Malmsten i kväll i alla fall. Det var bra.
Och jaaa. Barn är söta, bla bla, det är ett mirakel blabla.
Kommentarer
Trackback